Högsta domstolen och den fria bevisprövningen Av Professor GÖRAN INGER Uppsala universitet I Tyskland framfördes redan på 1760-talet förslag om införandet av fri bevisprövning, men förslaget vann då ingen framgång.’ Upplysningstidens rättslärda var ännu icke beredda att överge den legala bevisteorin med dess gradering och aritmetiska beräkning av bevisvärdet av de skilda bevismedel, som kunde komma i fråga i en process. - Enligt den legala bevisteorin skilde man mellan fullt bevis, probatio plena, och halvt bevis, probatio semiplena. Lägre ned på den graderade värdeskalan kom så indicierna. — Däremot började man utveckla den s.k. negativa bevisteorin, som innebar, att man fordrade, att domaren själv skulle vara övertygad om den anklagades skuld.^ Domaren skulle alltså icke döma någon skyldig, även omdet enligt den legala bevisteorin förelåg fullt bevis, omhan icke själv var övertygad omden anklagades skuld. Man kan i viss mån se förslaget ominförandet av fri bevisprövning på 1760talet och utvecklandet av den negativa bevisteorin som en första början till den övergång från legal till fri bevisprövning, som ägde rum i Tyskland på 1800talet och som i hög grad påverkade den processuella utvecklingen här i Sverige under 1800-talet. Efter sekelskiftet 1700—1800 började så flera tyska rättsvetenskapsmän intressera sig för indicieläran. Man sökte definiera, vad som menades med ett indicium. Man klassificerade indicierna, och man sökte fastställa deras beviskraft eller bevisvärde. Bland dem som på detta sätt sökte klarlägga indiciernas natur, funktion och bevisvärde märks Karl von Grolman (1775-1829), Paul Johann Anselm von Feuerbach (1775-1833), Garl August Tittmann (17751834) och Carl Josef Anton Mittermaier (1787—1867). I fråga om indiciernas beviskraft kan man väl konstatera, att de nämnda rättsvetenskapsmännen var rätt försiktiga i sina uttalanden, men att de trots allt var benägna att tillerkänna indicierna ett avsevärt bevisvärde. Enligt Strafgesetzbuch fiir das Königreich Bayern av år 1813, som hade von Feuerbach som upphovsman, kunde man sålunda under vissa uppräknade förutsättningar erhålla övertygande visshet om en persons skuld genom indicier. Dock innehöll lagen den bestämmelsen, att ingen kunde dömas till döden endast på grund av ’ W. Kiiper, Die Richteridec der Strafprozessordnung und ihre geschichtlichen Grundlagen, 1967, s. 132 ff.; G. Walter, Freie Beweisivurdingung, 1979, s. 65. ’ Kiiper, 1967, s. 140 ff.; Walter, 1979, s. 65.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=