208 pröva grundlagsenligheten av lagar och föreskrifter. Detta kan ses somett politiskt värn även i förhållande till den svenska statsledningen, och utövningen av rätten blev så småningomett vapen i den norska inrikespolitiken. Särskild anledning finns det att dröja vid reflexioner av Eivind S.mith i hans föreläsning. Han erinrade om, att Norges Hoyesterett - liksomDanmarks Hojesteret - har behörighet att döma över större rättsområden än dem, som numera faller under HDs kompetens. Detta är icke ämnet och tillfället för en närmare utredning av HDs arbetsuppgifter i förhållande till de övriga nordiska ländernas högsta rättsinstanser. Det finnes emellertid anledning att än en gång erinra om beskäringen av HDs verksamhet på viktiga områden. Ett sådant var avskiljandet av grupper av mål och ärenden till Regeringsrätten, ett annat tillkomsten av Lagrådet och därmed avskaffandet av HDs granskning av lagförslag. Behovet av lagförklaringar upphörde, när riksdagen från 1866 samlades årligen, och något behov av ett rådgivande organ motsvarande Lovavdelingen inomdet norska Politi- och Justisdepartementet har icke ansetts föreligga. HDs skyldighet att avgiva yttranden i alla nådeärenden upphörde med 1974 års RF, och regeringen finner endast i enstaka undantag anledning att fråga de högsta instanserna ens i rättsfrågor avseende vad, somenligt nuvarande RF 11:13 kan utgöra föremål för nåd. Sett mot bakgrunden av dessa beskärningar, finner man, att HDs verksamhet numera har begränsats till rättskipningen. Även inomdenna har alltsedan 1915 tillträdet till HD begänsats genom allt strängare krav för prövningen av dispensansökningar. Därtill kommer krav, att allt större grupper av brottmål av mindre allvarlig art skall få sitt slutliga avgörande i lägre instans. När det gäller brottmål, upptages numera endast ett femtiotal mål till huvudförhandling, ofta på initiativ av Riksåklagaren, ibland av formell natur. Återstoden av målen når icke fram, och HD skall nu alltmera få ställning av ren prejudikatinstans. Att denna uppgift kan vara vansklig, belystes för kort tid sedan i två av samma avdelning inom HD avgjorda mål (NJA 1989 s. 31 och 131) rörande bl.a. påföljdsbestämning enligt de nya föreskrifterna (1988: 941) omstraffmätning och påföljdsbestämning. Hur lockande det än må vara att förvandla HDtill någon prejudikatinstans och hur nödvändiga begränsningarna än kan tyckas, kan det, såsom Bertil Bengtsson i sin föreläsning anfört, icke förnekas, att HD på så sätt fjärmas från det levande rättslivet. I viss mån kan motsvarande utveckling skönjas på andra rättsområden. När det gäller kommersiella tvistemål har förlikningsordningar för länge sedan övertagit många frågor, somförtjänat belysning i högsta instans. Här är icke platsen att prisa eller beklaga den utveckling, sompå straffrättskipningens område inträffat efter slutet av det tidsskede, som denna framställning i första hand har avsett. I stället kan man beundra HDs förmåga att under denna period — omän med sviktande krafter - ägna sig åt såväl rättskipning som granskning av lagförslag och yttranden i alla förekommande nådeärenden. Ledamöterna framträder genom sina personligt utfor-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=