207 betungande uppgift. När denna skulle överflyttas till lagrådet gav detta 1904 anledning till synpunkter om uppgiftens betydelse för HD. Därvid anförde Silverstolpe., att han alltid hade antagit en sådan av rikets högsta lagskipande myndighet verkställd prövning av lagförslagen vara den bästa garantin för deras praktiska tillämplighet. Thollander, däremot, menade, att den dåvarande ordningen i stort sett lett till lagstiftningens fromma och genomden djupare inblick i lagarnas anda, som HDs ledamöter vid granskningen förvärvat, fördelaktigt återverkat på lagtillämpningen. På straffrättens område har insikter i befolkningens levnadsförhållanden och anledningarna till konflikter människorna emellan kommit till ledamöterna såväl genom brottmålen som genom nådeansökningarna. Redan de här återgivna referaten ådagalägger, att man inom HD var ståndaktig mot den medkänsla, somhändelserna kunde framkalla. Man uppfattade sin uppgift vara att upprätthålla lagen och ordningen så som det var föreskrivet i författningarna. Denna tradition bevarades under hela det tidsskede, somjag behandlar, även om mera liberala tänkesätt under senare delen av perioden skymtar hos några av de yngre ledamöterna. Utöver den förtrogenhet med utländsk rättsvetenskap, som kunde inhämtas från läsning av böcker och tidskrifter på främmande språk, hade de tillfälle att följa utvecklingen inom kriminalpolitiken genom översättningar av avhandlingar och uppsatser, publicerade av Schmidt och Naumann i deras tidskrifter. Den straffrättsliga dogmatiken, sådan den utvecklats i Tyskland bl.a. av Karl Binding (1841-1920), fick genom Hagströmer starkt fäste bland de svenska juristerna. Den mera sociologiskt inriktade kriminalpolitik, som där förordades bl.a. av Franz von Liszt (1851-1919) och i vårt land av Thyrén, fick först mot periodens slut inflytande på konstruktionen av och innehållet i brottspåföljderna. Den hann emellertid knappast påverka rättstillämpningen i högsta instans. Mot denna bakgrund är det närmast överraskande att se, hur HDi det stora hela godtog de reformer, som kring sekelskiftet förbereddes och snabbt genomfördes först i fråga omingripanden mot unga lagöverträdare och snart därefter följdes av lagstiftning rörande villkorlig dom och omvillkorlig fngivmng. Just på dessa områden inleddes en utveckling, som skulle fortsätta ännu efter tillkomsten av 1962 års brottsbalk. Här kunde svenska jurister tidigt hämta idéer och tillgodogöra sig erfarenheter från kontakter med kontinenten och England under kongresser och vid studiebesök. En ofta förbisedd, pådrivande kraft var de under de sista årtiondena av 1800-talet förberedda, snabbt genomförda reformerna i Norge i fråga om lagstiftning rörande socialt missanpassad ungdom och lösdriveri och förarbetena till en helt ny, modern strafflagstiftning. Just i förhållande till utvecklingen i Norge kan det vara anledning att erinra om den högsta domsmaktens ställning enligt Grunnloven 1814. Som Runf Slagstad i sin föreläsning påvisat fick Hoyesterett en starkare ställning i förhållande till regering och riksdag än den svenska. Bl.a. gällde detta rätten att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=