206 lagförslagen tillmättes alltid stor betydelse. Det hot mot oavhängigheten, som inrättandet 1809 av Riksrätten (1809 års RF §§101 och 102) och Opinionsnämnden (1809 års RF §103) innebar, har aldrig tagits i anspråk mot någon ledamot av HD. Dessa organ avskaffades med 1974 års RF, det senare för att markera, att domstolarna icke avses få någon politisk funktion i statsskicket. Det förhållandet, att ledamöterna vid sin tjänstgöring i HD skulle stå utanför det politiska livet, hindrade icke, att åtskilliga under den period, som jag behandlar, före eller efter sin tid som justitieråd beklädde ämbeten somstatsråd, medan andra tillhörde riksdagen. Konsultativa statsråd var då Giinther (1848—50), Berg (1868—75), Almqvist (1856), N. H. Vult von Steyern (1878—80), Hammarskjöld (1880), Westring (1901), Ramstedt (1902-05), Peterson (1905), Marks Petrén (1905), Hellner (1906) och Stenberg (1914—17). Justitiestatsminister var under perioden Giinther (1856—58), Adlercreutz (1870—74) och Carleson (1874—75), efterföljda som justitieminster av Almqvist (1879—80), N. H. Vult von Steyern (1880—88), Örbom(1888), Östergren (1889-96), Annerstedt (18961901), Peterson (1906—11) och Stenberg (1917). Statsminister blev Thyselius (1883—84), Ramstedt (1905) och Trygger (1923—24). Utrikesminister var Hellner (1917-20), Hederstiema (1923), Marks (1928—30). Civilminister var Lagerstråle (1860—68), Adlercreutz (1868—70) och Westring (1902—05) och ecklesiastikminister blev Hammarskjöld (1880—82) och Cläeson (1898-1902). Några av demåtervände efter statsrådstiden till HD. Andra ledamöter, däribland Carleson, Lagerstråle, Lindhagen, Östergren, Ryding, Åbergsson, Hammarskjöld, M. W. Huss, Afzelius, Trygger och Hellner, tillhörde riksdagen och flera, däribland Lindhagen och Borgström, var kommunalpolitiskt verksamma. Motsvarande gäller icke i samma utsträckning tiden efter 1920. Det stora flertalet ledamöter i HD hade emellertid inriktat sig på den dömande verksamheten, ofta föregången av en karriär inom departementen, framför allt justitiedepartementet, där expeditionschefsposten var en säker språngbräda. Av de under perioden verksamma hade 26 varit expeditionschef där och ytterligare sju i andra departement. Omrekryteringen av vetenskapsmän har uppgifter redan lämnats. Åtskilliga lämnade i förtid HD för andra höga värv, G. A. V. Sparre, Berg, N. H. Vult von Steyern, Afzelius, Westring och Marks von Wiirtemberg blev presidenter i Svea Hovrätt. Många tog säte i akademier och lärda samfund och Westring påtog sig jämte många andra, tyngre värv att bliva förste ordförande i Svenska kriminalistföreningen. Karriären före HDgav under tjänstgöringen vid domstolar och myndigheter rika möjligheter till kontakt med det levande rättslivet ute i samhället och så var också fallet inom HD, icke minst vid bedömningen av nådeansökningar. Inom HDuppfattade man allmänt granskningen av lagförslag vara en både viktig och Wiirtemberg (1905—6), von Wiirtemberg (1923—24) och Trygger von
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=