205 känna honom utan hänvisade till möjligheten att - i samhällsfredens intresse — genom lagstiftning meddela amnesti. Skarstedt fann, att förordnande om amnesti kunde härledas ur nådeprerogativet men icke reglerades i RF §26, eftersom ärendet väl avsåge eftergivande av ådömd brottspåföljd men icke hade till föremål en viss individ med avseende å ett av denne begånget brott utan ett obestämt antal personer med avseende å mer eller mindre likartad brottslighet. Frågan, huruvida Konungen ägde att i annan ordning än RF §26 befria från ådömt straff besvarades av Eberhard Quensel nekande. Framställningen avslogs av Kungl. Maj:t, somemellertid några år senare efter att ha inhämtat utlåtande av justitiekanslern efterskänkte allt straff för demsomblivit fällda till ansvar för tryckfrihetsbrott avseende smädelser mot Finlands riksföreståndare Gustaf Mannerheim (SFS 1920:536). Numera anses rätten för regeringen att meddela amnesti vara innefattad i 11:13 1974 års Regeringsform. I fråga omabolition har HDvidhållit sin upfattning, se t.ex. NT 1873 s. 551 (där saken prövades zv I. A. C. Quensel, Leuhusen, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg), att då sökanden icke blivit för den uppgivna förseelsen till ansvar dömd, ansökningen icke förtjänade vidare avseende. Abolitionsbeslut har emellertid långt senare (1938, 1954 och 1965 för grupper av personer beträffande angivna brott samt 1969 för två halvsyskon avseende brott mot 6:5 SL) meddelats av Kungl. Maj:t utan HDs hörande, och denna befogenhet bekräftas uttryckligen i nuvarande 11:13 1974 års RF. Den här givna översikten av HDs yttranden i över nådeansökningar gör icke anspråk på fullständighet. Därvidlag kan hänvisning ske till den statsrättsliga litteraturen, däribland min egen framställning. 12. Avslutande synpunkter Såsom Sten Carlsson klart markerat i sitt anförande, innebar varken inråttandet av HD 1789 eller dess ställning enligt 1809 års RF ett erkännande av maktfördelningsläran. I den meningen blev HDaldrig en från den styrande och den lagstiftande makten självständig, dömande makt. Under dess första skede och under den period, som jag här behandlar, hade HDinflytande över regeringen dels genom utfärdande av lagförklaringar dels och framför allt genom sin granskning av lagförslag dels slutligen genom sina yttranden i nådeärenden. HDhade genomsina ledamöter i justitiekonseljen möjlighet att följa upp ärendena och anföra juridiska argument och personliga uppfattningar, som kunde påverka det politiska avgörandet. Samtidigt behöll regeringen sin makt över HDframtill 1840 genom justitiestatsministerns ställning somfrämste ledamot i HDoch och även därefter genomutnämningarna till ledamot i HD, även om HDs yttrande med få undantag följdes. I riksdagen kunde HD genom sina ledamöter bland ständerna, i synnerhet inom ridderskapet och adeln, och från 1866 i kamrarna argumentera för sina ståndpunkter och dess yttranden över
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=