204 1911 s. 59 av HD{Bohman, Quensel, Gullstrand och Gustaf Carlson mot C. F. Svedelius) innefatta ämne somutgjorde föremål för nåd men gav icke anledning till tillstyrkan. Ansökan om villkorlig frigivning i förtid bedömdes i NJA 1916 s. 248 i HD {Lindbäck, Bohman, Skarstedt, C. A. Svedelius och Birger Wedberg) icke ge anledning att tillstyrka bifall, ehuru sökanden under lång tid hade varit intagen på sinnessjukhus. Kungl. Maj:t följde HD. Ansökan om ändring av domå fängelse till villkorlig dom tillstyrktes i NJA 1917 s. 273 av HD{Eberhard Quensel, Skarstedt, Berglöf, Sjögren och Leijonhufvud), ehuru sökanden tidigare dömts till urbota straff. Kungl. Maj:t följde HD. 11. Innefattades ärenden omamnesti och abolition i nådeprerogativet ? Frågan, huruvida amnesti kunde meddelas enligt sedvanerätt eller endast enligt den i 26 § 1809 års RF stadgade ordningen blev utförligt belyst, sedan Kungl. Maj:t i ett aktuellt fall avseende Zäta Höglund och Ivan Oljelund beslutat inhämta HDs yttrande (se NJA 1916 s. 549). Den första frågan gällde, huruvida amnesti kunde beviljas med stöd av sedvanerätt (jfr 1818 års pardonsplakat och 1834 års kungörelse om amnesti för politiska brott) eller endast kunde medgivas under de för nåd givna förutsättningarna. Skulle så vara fallet, uppkom frågan, huruvida framställningen innefattade ämne, som utgjorde föremål för nåd och huruvida i så fall nåd borde beviljas. Inom HD synes det ha rått enighet om, att Kungl. Maj:t icke under några omständigheter ägde upphäva själva domen utan endast finge eftergiva eller mildra påföljden, om ansökningen ansågs innefatta ämne, som utgjorde föremål för nåd, eller omfattad av Kungl. Maj:ts sedvanerättliga befogenheter. Däremot stannade de sju ledamöterna i olika lösningar i frågan, huruvida HD skulle avgiva begärt yttrande i själva saken. Edelstam fann, att amnesti som en form av nåd kunde godtagas men att ärendet borde avgöras av Kungl. Maj:t utan HDs hörande omannat än vad, somkunde bedömas med bortseende från rent politiska synpunkter. Denna ståndpunkt gillades på så sätt av Molin, att han fann det endast ingå i HDs uppgift att bedöma, huruvida det med avseende å omständigheterna i det föreliggande fallet och särskilt med hänsyn till den brottsliges personliga förhållanden funnes anledning att eftergiva något av lagens stränga fordringar. Wedberg hävdade, att Kungl. Maj:t ägde att — utan HDs hörande — efterskänka de straff, som för vissa slags brott ådömts ett obestämt antal personer, men när yttrande inhämtats, fann han ej skäl för utövning av denna rätt. Eftersom Carl Svedelius fann ärendet avse ett utplånande av själva straffdomen, kunde någon sådan rätt enligt hans uppfattning icke — med eller utan HDs hörande - anses tillkomma Konungen. Någon rätt för Konungen att utöver nådeprerogativet efterskänka ådömt straff, ville Améen icke tiller-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=