203 W. Isberg, medan Åbergsson och Herslow förklarade skriften icke innefatta ansökning omnåd, och överröstade härutinnan, icke utgöra föremål för nåd. Det anmärkningsvärda är, att HDi yttrande över förslag till 1885 års kungl. förordning ang. lösdriveri intagit ståndpunkten att ådömt tvångsarbete icke kunde betraktas somstraff utan somen samhällets åtgärd mot befarad framtida brottslighet. På ansökan av den, som dömts för förskingring men beträffande vilken saken om mordbrand lämnats åt framtiden, bl.a. ombefrielse från sistnämnda ansåg i NJA 1912 s. 582 HD {Ake Thomasson, Bergman och Sjögren) ansökningen icke utgöra föremål för nåd, medan Gustaf och K. G. Garlson avstyrkte bifall. Sedan en 16-årig yngling dömts för stöld till fängelse tre månader med förordnande att han i stället för att undergå straffet skulle insättas på allmän uppfostringsanstalt (vårdtid minst 2 år), ansökte föräldrarna enligt NJA 1915 s. 114 efter några månader omatt få hemsonen. InomHDfann Almén ämnet icke utgöra föremål för nåd, medan C. F. Svedelius och Billing ansåg att ansökningen icke innefattade ämne, varmed det tillkomHDatt taga befattning. Améen fann ansökningen avse upphävande av förordnandet, medan Skarstedt, ansåg att ansökningen även innefattade påstående, att förordnandet icke bort meddelas, varefter båda avstyrkte bifall. Kungl. Majt följde Skarstedt. 10. Yttranden i ärenden rörande skäl för nåd Sedan Högsta domstolen funnit, att en ansökning utgör föremål för nåd, ankommer det på domstolen att pröva, huruvida den bör föranleda bifall eller avslag. Även på detta område föreligger naturligtvis en rikhaltig praxis, eftersom antalet nådeansökningar under perioden uppgick till 300—500 om året. Några sådana ärenden skall nämnas här. Ansökan av en mördare, som, benådad från dödsstraff, tillbragt mer än 20 år i fängelse och därunder förhållit sig väl, om efterskänkande av straffet och överflyttning till klassen av försvarslösa fångar (se NJA 1876 Afd. II nr 14). Ansökningen tillstyrktes 1877 på visst sätt av HD(Naumann, F. F. Huss, C. F. Svedelius och Östergren) medan Södergren, Olivecrona och Lindhagen ej fann skäl tillstyrka nåd. Olivecrona, anförde, att friheten, denna människans ädlaste förmån, borde en för mord till döden dömd men till livet benådad brottsling anses hava förverkat. Kungl. Maj:t följde minoriteten, trots HDs och Fångvårdsstyrelsens tillstyrkan. På ansökan av en av dem som dömts för Amaltea-dådet (NJA 1909 s. 61) fann HD {Lilienberg, Bohman, Grefberg och Eberhard Quenset) ej skäl tillstyrka bifall, medan Cassel, Marks von Wurtemberg och Skarstedt tillstyrkte, att förbrytelserna måtte sonas med straffarbete på livstid jämte förlust av medborgerligt förtroende för alltid. Kungl. Maj:t följde minoriteten och Konungen utvecklade därvid sin ståndpunkt. Ansökan om anstånd med verkställigheten av frihetssstraff bedömdes i NJA
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=