198 tagit principell ställning till någondera frågan. När oklarheten delvis löstes - omän otillfredsställande- i BrB, aktualiserades andra frågor de lege ferenda. Oaktsamhet. Frågor rörande ansvar för vållande till kroppskada i arbetet förekom till prövning i HDvid åtskilliga tillfällen, senast i NJA 1920 s. 147. En arbetare hade varit sin förman behjälplig vid påförande av drivremmen på en remskiva, som mot givna säkerhetsföreskrifter roterade under arbetet. Arbetaren hade därvid kommit till allvarlig skada, vilket ansågs ha vållats av förmannen, medan arbetaren genom egen oförsiktighet medverkat därtill. Förmannen dömdes i hovrätten att böta 100 kr och att utgiva ersättning med jämkat belopp. Petrén, Borgström, Gullstrand, von Seth, Christiansson och Koersner fann ej anledning till ändring. Rättsvillfarelse. Invändningen om rättsvillfarelse godtogs under perioden av HD i NJA 1906 s. 389 beträffande 1877 års hundskattekungörelse av M. W. Hhss, Grefberg och Hellner med dissens av Wijkander och Eberhard Quensel och i NJA 1916 s. 415 rörande 1914 års förbud mot utförsel av hudar av Billing, Åke Thomasson, Gustaf Carlson och Christiansson med dissens i motiveringen av Birger Wedberg och omslutet av Eberhard Quensel och Berglöf. 8. Rättsfall avseende de särskilda brotten Religionsbrott. Bland målen mot fritänkaren Viktor Lennstrand (1861-94), som efter avtjänandet av huvudparten av straff för religionsbrott i maj 1890 på grund av nedbruten hälsa hade benådats av konung Oscar II tilldrog sig ett särskilt intresse. Sedan målet enligt 8:2 rättegångsbalken prövats av Göta hovrätt, föranledde tolkningen av 7:1 SL i dess lydelse från 1887 (se ovan 3) diskussion i Jönköpings juridiska förening med inlägg bl.a. av den i avgörandet deltagande unge Westring (se NJA II 1890 nr 4). I HD fälldes enligt NJA 1891 s. 241 Lennstrand till ansvar av Hernmarck, J. O. Wedberg, Ahlgren och Hammarskjöld med dissens av Norberg, M. W. Huss och K. G. Carlson. Egenmäktigt förfarande. I hyreskontrakt var avtalat bl.a., att husägaren i angivna fall ägde rätt att utan anlitande av domstol eller exekutiv myndighet skilja hyresgästen från lägenheten. I plenimålet NJA 1897 s. 120 (anteckning i Minnesboken) dömdes med stöd av 10: 20 SL husägaren, som- utan att i förväg ha anmodat hyresgästen om att lämna lägenheten - i avsikt att skilja henne från denna flyttat ut hennes tillhörigheter, att böta 25 kr. Målet avgjordes av Glimstedt, Lilienberg, Hammarskjöld, M. Huss, K. G. Carlson, Afzelius, Wijkander och Peterson samt med annan motivering dels av Lindbäck dels av Claéson, Hernmarck och Hersloiv, medan Ahlgren, Åbergsson, Skarin och Norberg ogillade hyresgästens talan. Uppmaning till våldå person och till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Vid 1 maj-demonstrationen 1895 i Stockholmhade Branting kritiserat krigiska stämningar mot Norge. Han dömdes (NJA 1896 s. 188) jämlikt 10: 14 2 mom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=