197 samma gäller väsentligen också Lundaprofessorn C. J. W. Thyrén (1861-1933), som huvudsakligen begagnar äldre och yngre rättsfall som exempel, bl.a. i Kommentar till strafflagen Kap. 20 (1908), Kap. 14 (1918) och flitigast i Kap. 16 (1919), medan praxis spelar en underordnad roll i hans förslag till ny strafflagstiftning. Vänder man på frågeställningen att avse straffrättsdoktrinens betydelse för HDs verksamhet, kan man ofta i granskningen av lagförslag se spåren av en omfattande beläsenhet, främst i tysk jurisprudens. Detta gäller icke enbart de från vetenskapen hämtade ledamöterna, under denna period Naumann, Olivecrona, Annerstedt, Glimstedt, N. H. Vultvon Steyern, Hammarskjöld, E. Thomasson, M. W. Huss, K. G. Carlson, Afzelius, Wijkander, Trygger, Hellner, Skarstedt, Sjögren, von Seth, Almén och Köersner, utan även många andra ledamöter. Man saknar emellertid under denna tid hänvisningar till litteratur liksom till äldre avgöranden. Ser vi till dagens straffrättsvetenskapliga produktion, finner vi endast undantagsvis hänvisningar till rättsfall från den period, som jag behandlar. Att så är fallet beror ofta på senare rättsfall och framför allt på ny lagstiftning och därvid i synnerhet 1962 års brottsbalk (BrB). Det är därför lätt för vår samtid att uppfatta dåtida rättsfall i HDsom kulturhistoriska skildringar. Ingenting kan emellertid vara mera felaktigt. Då liksomnu uppfattade sig HD vara den mest allsidigt sammansatta och mest sakkunniga instansen att avgöra sakfrågor och rättsfrågor. Påfallande är det, att ledamöterna då vinnläde sig om att tillkännage grunderna för sina ställningstaganden, även när de kunde enas omslutet. 7. Rättsfall avseende straffrättens allmänna del Uppsåt. I fråga om användningen av andra former än direkt och indirekt uppsåt, finnes flera intressanta avgöranden, senast under perioden det s.k. Dynamitardfallet (NJA 1919 s. 367). Målet gällde inbrott i en gruvkontorsbyggnad och kassaskåpssprängning på kontoret. Byggnaden innehöll på övre planet ett flitigt använt gästrum. Där bodde då en ingenjörselev, men denne var icke hemma vid tillfället. Köersner, Eberhard Quensel, Edvard Petrén, Gullstrand, Christiansson och Appelberg fann att gärningsmannen, som uppsåtligen åstadkommit förödelse, med hänsyn till byggnadens beskaffenhet saknat anledning antaga, att den icke innehållit boningsrum. Domen avfattades enligt den av Appelberg, Quensel och Petrén omfattade meningen, att gärningen finge anses vara begången under synnerligen mildrande omständigheter och bedömas med hänsyn till det förhållandet, att vid tillfället icke någon på stället förevarit och för fara blottställts. Straffansvar vid rus. För HDuppställde sig frågor dels omtillräkneligheten, dels om tillräknandet. Ehuru berusning i gärningsögonblicket förekommit i otaliga fall under HDs prövning, blev det aldrig klarlagt, huruvida domstolen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=