195 I proposition till 1906 års riksdag föreslogs bl.a. ändring av 10 kap. SL i fråga omupplopp och uppvigling till brott. Vid granskningen i HDgodtogs förslagen av Herslow, Claéson, Wijkander, Billing, Bohman, Ramstedt och Westring. Alla utom Herslow anmärkte, att ansvar för uppvigling, som avsåge en icke med straff belagd handling, t.ex. agitation avseende skatt, kunde vara vida farligare än försök att förleda till ett bötesbrott. Herslow utvecklade sin syn med att hänvisa till att strejkbrytare offentligen, med eller utan namns nämnande, utpekats som värdiga att »behandlas efter förtjänst», och tilläde att dylika försätliga yttranden plägade framkalla åsyftad verkan. I fråga om agitation bland värnpliktiga anförde han, att den vore ägnad att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. Av särskild betydelse för utvecklingen av straffsystemet var den samma är framlagda propositionen rörande bl.a. straffskärpning, villkorlig domoch villkorlig frigivning. Förslagen hade 1905 granskats i HD av Skarin, Wijkander, Thollander, Cassel, Eberhard Quensel och Silverstolpe. Ehuru han uttalade sympati för straffskärpning genomåterinförande av prygelstraffet, ville Quensel icke föreslä detta utan önskade utöver härt nattläger och mörkrum även införa inskränkning i kosten vid kortvariga frihetsstraff. Wijkander och Skarin menade, att man i stället borde ersätta föreslagen skärpning av fängelsestraffet med straffarbete. Erfarenheterna av avskaffandet 1884 av fängelse vid vatten och bröd somförvandlingsstraff hade föranlett förslag om återinförande genom inskränkning i kosten. Häremot vände sig Quensel, Cassel, Wijkander och Skarin. De framhöll i stället behovet av en genomgripande reform av bötesstraffet och möjlighet att vid bristande betalning utföra frivilligt arbete. Skulle förvandlingsstraffet bevaras, borde enligt Skarin skärpning med härt nattläger och i svårare fall mörkt enrum vara att föredraga. I fråga om införande av villkorlig frigivning ställde sig samtliga välvilliga men anmärkte, att föreskrifterna om förverkande av den villkorligt medgivna friheten vore oklara. Thollander anförde, att man icke i lagtexten - utan i frihetspasset - borde införa föreskrift om skyldighet för den villkorligt frigivne att föra ett ordenligt och ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge och bemöda sig om utväg till försörjning pä lovligt sätt. Beträffande förslaget ominförande av villkorlig domanförde Thollander, Wijkander och Skarin, att anledning saknades att inskränka tillämpligheten till strafflagsbrott. Detta ofullständiga urval av fall, där lagförslag inom straffrätten har granskats av HD, avser att ge en bild av denna under läng tid sä viktiga verksamhet. Det framgår klart, att de granskande ledamöterna hade individuella uppfattningar både i juridiska frågor och beträffande kriminalpolitiken. I motsats till vad som allmänt uppfattas gälla beträffande HDs dömande verksamhet, tillmätte man i lagstiftningsfrågorna de enskilda ledamöternas ställningstaganden vikt, vare sig justitieräden ingick i en majoritet eller framträdde med avvikande uppfattning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=