194 lunda av samvetslösa agitatorer, vilka dreve uppviglingen som yrke, droppvis inympades i de okunniga och oerfarna samt de av fattigdomoch lidande hemsökta och somslutligen kunde även hos de rättänkande alstra en sinnesförfattning, uppfylld av jäsningsämnen och smittosamma frön till våldsgärningar och andra brott, vara vida farligare för samhället än den tillfälliga uppbrusningen vid ett upplopp. Därför krävdes enligt Örbomstraffansvar även för den, som utan direkt uppmaning till våld å person eller egendom, på ett för den allmänna säkerheten till person eller egendom hotande sätt uppviglade till omstörtande av samhällsordningen eller hetsade till tvedräkt och förföljelser hela samhällsklasser emellan. Av helt annan betydelse blev Lagberedningens följande betänkande (1887) med förslag rörande förlust av medborgerligt förtroende och om unga lagöverträdares behandling samt beträffande utvidgad rätt till nödvärn. I granskningen 1889 inom HD av lagförslaget deltog C. F. Svedelius, Hernmarck, Glimstedt, Skarin och Lilienberg. I fråga omförlust av medborgerligt förtroende, som ej var någon straffart utan en rättsverkan av brott, anförde Svedelius, att sådan förlust för alltid endast skulle ådömas i sammanhang med dödsstraff eller straffarbete på livstid, medan Lilienberg önskade, att så skulle kunna ske även vid andra brott, där straffet bestämdes till straffarbete på viss tid. Skarin och Glimstedt menade, att denna rättsverkan kunde och borde uteslutas ur SL, men att, om så ej skedde, den borde inskränkas. Hernmarck och Lilienberg förordade att förlust av medborgerligt förtroende på viss tid, när sådan ådömdes, skulle gälla efter undergånget, efterskänkt eller preskriberat straff. Stadgandet i 2:19 SL antogs men ändrades ånyo 1905 och 1918, då själva beteckningen förlust av medborgerligt förtroende avskaffades, och hela institutet upphävdes slutligt 1936. I fråga omnödvärn vände sig Lilienberg och Hernmarck mot beskrivningen av de rättskränkningar, mot vilka nödvärn finge tillgripas, som »orättmätigt angrepp». Hernmarck ville icke erkänna nödvärnsrätt annat än vid kroppsliga förnärmelser, kränkning av hemfriden och kränkning av ägande- eller besittningsrätt. Hans synpunkter blev tillgodosedda med 1890 års ändring av 5:10 SL. Beträffande unga lagöverträdares behandling hade Lagberedningen intagit ståndpunkten, att strafflindring borde medgivas för åldersgruppen 15—17 år intill hälften av den för brottet eljest stadgade minsta tiden, dock minst två månaders straffarbete. I stället för förlust av medborgerligt förtroende borde för unga brottslingar enligt majoriteten vittnesinhabilitet för viss tid gälla. Strafflindringen för unga lagöverträdare blev ett första steg mot 1902 års lagstiftning om tvångsuppfostran som alternativ till ådömt straff av böter eller fängelse i högst sex månader. Detta lagförslag granskades 1901 i HD av Norberg, K. G. Carlson, Afzelius, Hellström, Billing, Ramstedt och Westring. Det rådde tvekan inom HD om förslagets lämplighet och ledde till kritik av utformningen, bl.a. av en majoritet, somönskade att även olovligt tillgrepp, som var belagt med straffarbete, skulle kunna leda till tvångsuppfostran.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=