193 I fråga om straffbarheten vid skörlevnad, ville majoriteten (mot Berg och Adlercreutz) begränsa ansvaret till fall, där det skedde »i dylikt hus», vilket godtogs. Berg kom senare (1887) att i Nya lagberedningen anmäla tvekan om denna begränsning. 5. Reformer under den nya strafflagens tid före Lagrådets tillkomst Antagandet 1864 av den nya strafflagen med promulgationsföreskrifter innebar slutet pä ett långvarigt lagstiftningsarbete och därmed samtidigt inledningen till ett nytt skede pä strafflagstiftningens område. Liksom under Lagkommitténs verksamhet nåddes man nu av inflytanden frän utvecklingen av straffsystemet i andra länder. Icke minst påverkades man av den andra internationella penitentiärkongressen, som hölls 1878 i Stockholm, och av bildandet 1889 av den internationella straffrättsunionen, som nu i annan skepnad skall fira hundraårsjubileum i Wien. Den nya »fängvärdsvetenskapen» hade redan 1879 i Sverige lagt grunden till praktiskt ideellt arbete med bildandet av Centralförbundet för frigivna fångar. Samtidigt utvecklades den dogmatiska straffrätten inom rättsvetenskapen, och en mångfald nya strafflagar komtill i olika länder, däribland 1871 i det nybildade tyska riket. I vårt land blev det först Uppsalaprofessorn Johan Hagströmer (1845-1910), som genom sin skrift Om frihetsstraffen (1875) och sin granskning av förslag till strafflag för Storfurstendömet Finland (1879 och 1884) skapade underlag för reformarbetet. Det anförtroddes 1884 åt Nya lagberedningen (i vilken Hagströmer ingick) att företaga en revision av strafflagens straffbestämmelser. Det första betänkandet (1886) avsåg ändringar i kap. omreligionsbrott samt brott emot offentlig myndighet och fridsbrott. Granskningen i HD företogs av Wretman, von Hofsten, Olivecrona, C. F. Svedelius, J. O. Wedberg, Åbergsson och Skarin. Majoriteten intog den ståndpunkten, att religionsbrotten endast borde medföra straffansvar i de fall som givit anledning till förargelse. Åbergsson och Skarin ville icke upptaga gäckeri med trosläran som brott. I justitiekonseljen ville Herslow, men icke Örbom, under hänvisning till de planmässiga bemödandena i samtiden att undergräva den religiösa känslan ha strängare straff än förslaget för hädande av Gud eller av Hans heliga ord eller sakramenten. Även förslaget om införande av en ny brottstyp, avseende uppmaning till våld å person eller egendom vållade meningsutbyte i justitiekonseljen. Örbom fann syftet med det föreslagna stadgandet vara att ge möjlighet till inskridanden mot uppmaningar till brytande av samhällsordningen genom ett systematiskt vanställande av samhällsförhållandena, genom oavlåtligt vädjande till de lägsta lidelser och drifter, genomförvillande av rättsbegreppen samt genomfalska anklagelser och löften om hämnd i syftet att upphetsa en samhällsklass mot en annan. Örbomsåg i dylika uppmaningar det smygande moraliska gift somså14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=