192 skrifter om straffansvaret, varigenom bl.a. påföljden för avfall upphävdes och straffet för villfarande lärosatsers spridande mildrades. I dess helhet bortföll brottspåföljden landsflykt (landsförvisning) med antagandet av 1864 års strafflag. 4. Strafflagsförslaget föres i hamn Sedan Louis De Geer (1818—96) 1858 blivit justitiestatsminister återupptogs arbetet på slutförande av strafflagsprojektet med utgångspunkt från Lagkommitténs och Lagberedningens förslag och däremot framställda anmärkningar. I ett första förslag bröt man nu ut mord, dråp och annan misshandel. När förslaget 1859 granskades i HD {Alexanderson, Hoffstedt, Gyllenhammar, Iggeström, J. A. C. Quensel, Södergren och Cramér), föranledde själva tillvägagångssättet anmärkningar av Iggeströmoch Södergren, och även i sak framlades från flera håll kritik. Efter viss överarbetning beslöts i konselj, i närvaro av Alexanderson och Cramér, proposition i ämnet, och denna blev huvudsakligen antagen av ständerna. Sedan den nya förordningen utfärdats 1861, var tiden mogen för det stora språnget. Det inomdepartementet överarbetade förslaget till ny strafflag överlämnades 1862 till HD för att där granskas av en ny uppsättning ledamöter: J. A. C. Quensel, Södergren, Leuhusen, Berg, Adlercreutz och Bolin samt den vid justeringen frånvarande Gyllenhammar, som instämde i majoritetens ståndpunkter. Några av de synpunkter, som nu redovisades skall här nämnas: Södergren och Leuhusen ville förhindra sådan utmätning för böter, som kunde leda till fattigvård och brottslighet. De ville undvika en sådan ordning för smärre brott, somenligt deras mening hotade att öka proletärernas »ändock alltför talrika, för själva samhällsordningen högst oroande, klass.» Detta vann icke gehör i justitiekonseljen. Det {öreslzgnsi förvandlingsstraffet för böter ansågs av ledamöterna vara alltför strängt och borde ommöjligt i tiden begränsas till högst 20 dagar vid vatten och bröd, vilket genomfördes. Majoriteten (mot Quensel och Adlercreutz) ville bibehålla suspension som ämbetsstraff men detta vann icke gehör i justitiekonseljen. På förslag av Lagutskottet beslöt ständerna att bevara mistning av ämbete på viss tid. I fråga omärekränkningsbrottet förekomsåväl inomHögsta domstolen som i justitiekonseljen i fråga om tillåtligheten av sanningsbevisning skilda meningar, vilka jag i annat sammanhang redovisat. Medan Louis De Geer ville medgiva sanningsbevisning, anslöt sig flertalet inomstatsrådet till den ståndpunkt, som Högsta domstolens majoritet vid granskningen intagit och som nu trots motstånd från Wretman försvarades av Södergren. I sina Minnen har De Geer har återgivit följande meningsskifte: »Under de livliga debatterna härom framhöll (statsministern för utrikes ärendena) Manderström, att efter min § ägde man t.ex. intet skydd mot att blifva beskylld för äktenskapsbrott. Jo, genomatt icke begå det, svarade jag.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=