191 När Lagberedningens förslag till straffbalk i slutet av 1844 överlämnades till HD för granskning, deltog, förutom de som medverkat 1839, även Gustaf Adolf Sparre, som tidigare hade varit med i beredningens arbete. Beredningen hade redan 1842 anslutit sig till införande av Philadelphia-systemet. Längsta förvandlingsstraff föreslogs nu bliva 180 dagar, vilket gillades av Backman. Isberg kritiserade den i förslaget gjorda indelningen av försök i fullbordat och ofullbordat. G. A. Sparre menade, att försök endast borde vara straffbelagt, när så vid varje särskilt fall anmärktes. Enligt hans mening borde ringa vållande medföra strafflindring, medan straff ej skulle ådömas för händelse, somskett av rätt våda. I fråga om uppsåt vid allmänfarliga brott gillade samtliga bestämmelsen, att gärningsmannen, om han visste att någon förevar samt för fara blottställdes, skulle mista livet, ombrottet medfört dennes död. Det strafflagsförslag, som hade mött viss välvilja vid 1844—45 och 1848—49 års riksdagar, uppnådde aldrig tillräckligt stöd för att kunna antagas av ständerna. Därmed började ett decennium av resignation. Emellertid innebar detta icke, att ständerna helt övergivit alla reformplaner. Icke minst den livliga offentliga debatten omstatskyrkans ställning i förhållande till andra kristna trossamfund och till andra religioner samt till ateistiska tankeriktningar komatt leda till krav på ökad religionsfrihet. 3. Granskningen av förslag omökad religionsfrihet Under senare hälften av 1850-talet drevs frågan om utvidgad religionsfrihet med allt större kraft. När ett lagförslag i ämnet 1856 förelädes HDför granskning, vållade ämnet tvekan bland ledamöterna Engelhart, Backman, Snoilsky, Hoffstedt, Gyllenhammar, Iggeström, Roy och Thyselius i fråga omsåväl upphävande av förbudet mot avfall från evangeliska läran som ansvaret för villfarande lärosatsers spridande. Motståndet gällde bl.a. frågan, i vilken grundlagsmässig ordning reformen skulle beslutas. Däremot rådde enighet om avskaffande av den för dessa (och vissa andra i Missgärningsbalken upptagna brott) föreskrivna påföljden landsflykt (eller förvisning från riket), en påföljd som uteslutits i såväl Lagkommitténs som Lagberedningens förslag till nytt straffsystem. I justitiekonseljen 1857 beslöts propositioner rörande utvidgad religionsfrihet och avskaffandet av brottspåföljden landsflykt trots motstånd från den fromme Backman (men ej hans kollega Adolf Alexanderson) och ecklesiastikministern, teologen Lars Anton Anjou (1803—84), senare biskop i Visby. Propositionen vann icke ständernas bifall. Ämnet återkom med vissa begränsningar i ny proposition till 1859/60 års riksdag, sedan HD {Alexanderson, Quiding, Hoffstedt, Gyllenhammar, Iggeströmoch Södergren) vid sin granskning av lagförslaget icke funnit anledning till anmärkning. Då beslöt ständerna ersätta 1781 års toleransedikt med 1860 års dissenterförordning med tillhörande före-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=