188 rades 1846, skulle det dröja ända till 1860, innan passtvånget för inrikes och utrikes samfärdsel avskaffades. Folkliga rörelser växte sig starkare, särskilt inom frikyrkorna, och nykterhetsrörelsen fick under 1840-talet ökad betydelse. Religionfriheten stärktes 1858 genom upphävande av 1726 års konventikelplakat och straffet för avfall från den rätta läran upphävdes 1860. På straffrättens område var måhända beslutet vid 1844-45 års riksdag om fullföljande av planerna på en ny strafflagstiftning viktigast, även omvägen till strafflagen blev lång sedan frågan blivit vilande vid påföljande riksmöte. Ser vi till periodens slutpunkt 1920, erinrar vi oss, att det socialdemokratiska partiet under ledning av Branting då fick tillräckligt underlag i riksdagen för att bilda den första socialdemokratiska regeringen och för att under samma decennium två gånger ensamt återkomma till regeringsmakten (1921-23 och 192425). Bakom dessa framgångar låg en lång politisk kamp och inbördes uppgöreiser inom de socialistiska partierna. Dessförinnan hade en första början till folkpensionering tagits 1913 och ny fattigvårdslagstiftning antagits 1918. Paradoxalt nog, innebar just innehavet av den svaga regeringsmakten för socialdemokraterna, att de sociala reformerna fick stå tillbaka under hela decenniet. Här skall dock nämnas 1924 års barnavårdslag. Den drömomett folkhem, som väckts av F. C. von Savigny (1779—1861) och överförts med den historiska skolan till vårt land, kom här vid sekelskiftet till uttryck hos Rudolf Kjellén (18641922) och återupplivades 1928 med andra förtecken av Per Albin Hansson (1885-1946). De 70 år, som mitt ämne omfattar, är fyllda av politiska händelser, som fått avgörande betydelse för utvecklingen av demokratin i vårt land. På statsrättens område fick representationsfrågan sin lösning vid 1865-66 års riksdag. Den allmänna rösträtten för män och kvinnor infördes 1918. På värnpliktens område avlöstes 1812 års beväringsinrättning av 1901 års försvarsordning och värnpliktslagar 1885 och 1914. Samtidigt som de politiska spänningarna mellan samhällsklasserna ökade, fann man utvägar att förhindra konfrontationer, som kunde leda till statens sammanbrott. Befolkningens levnadsförhållanden och arbetslivet undergick under perioden genomgripande förändringar. Missväxten i Sverige under slutet av 1860-talet och i synnerhet jordbrukskriserna under 1880-taIet ledde till omfattande emigration, och under hela perioden 1850—1920 utvandrade inalles över en miljon svenskar. Icke desto mindre ökade folkmängden från 3,5 miljoner 1850 till 6 miljoner 1920. Inom landet skedde stora förändringar. Vid periodens början bodde knappt var tionde i städerna, vid dess slut nära hälften i tätorterna. Under perioden byggdes järnvägsnätet ut från 8 km 1850 till mer än 15.000 km 1920, och bruket av telefonen, som kom till Sverige 1877, hade fram till 1920 växt till att omfatta 250.000 apparater. Den industriella revolutionen nådde i början av 1860-talet fram till vad som brukar betecknas som industrialismens genombrott. Antalet fabriksarbetare var vid periodens början ca 25.000, men
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=