RS 16

184 åren fanns det naturligtvis inga förutsättningar för ett utvidgande av den finska rättsskipningens sjäIvständighet/° Med tanke på de upprepade önskemålen om oavsättliga domare som handhavare av den högsta domsmakten är det förvånande, att lantdagen 1917-1918 häftigt motsatte sig denna punkt i regeringens proposition. Lantdagen, som ännu sommaren 1917 hade socialdemokratisk majoritet, godkände en lag, enligt vilken ledamöterna i Högsta domstolen skulle förordnas på femår, varefter regeringen skulle inhämta lantdagens utlåtande före ett nytt förordnande. De domare, som icke givit upphov till berättigad kritik, skulle dock ha en förtursrätt till ett nytt förordnande och i övrigt skulle de vara oavsättliga. Lagen stadfästes aldrig, men ännu efter nyval, somgivit lantdagen borgerlig majoritet, ansåg lagutskottet på tröskeln till inbördeskriget i januari 1918, att Högsta domstolens ledamöter skulle utses på fem år samt att regeringen före ett nytt förordnande skulle inhämta grundlagsutskottets utlåtande; ledamöterna i Högsta domstolen behöll samtidigt sina tidigare ämbeten. Först efter inbördeskrigets slut accepterade det från socialdemokrater rensade stora utskottet regeringens linje, enligt vilken Högsta domstolen helt stod utanför lantdagens kontroll. Lagen omHögsta domstolen stadfästes den 22 juli 1918, samtidigt som man inrättade en Högsta förvaltningsdomstol som sista instans i förvaltningsärenden."^’ 2. Regeringskonseljen grundades år 1809 som ett kejserligt förvaltningsorgan, somi princip saknade egna maktbefogenheter. Detta inverkade också på justitiedepartementet, vars ledamöter till en början i princip, under ofärdsåren helt reellt, var beroende av den kejserliga välviljan. Även Högsta domstolen grundades i ett skede, då verkligheten hade föga gemensamt med den liberala rättsstatens idé. Lantdagens stora utskott godkände principen om domarnas oavsättlighet samma dag som inbördeskrigets segerparad hölls i Helsingfors, och lagen stadfästes medan den s.k. vita terrorn ännu grasserade. Under ofärdsåren hade man vant sig vid en utövare av den högsta domsmakten med partipolitiskt bundna domare. Detta arv var en realitet ännu under Högsta domstolens första årtionden, då dess ledamöter utsågs bland representanterna för den vinnande sidan, både då det gällde kampen mot förryskningssträvandena och inbördeskriget. Trots att man vid 25-årsjubileet år 1943 prisade de finska domstolarnas opartiskhet och höga nivå, hade Högsta domstolens judikatur under självständighetens första årtionden en politisk slagsida, som var uppenbar vid de politiska rättegångarna mot de vänsterradikala och den extrema högern. Se Halila (not 5), s. 23 och 25. ■” Se Heinonkoski, LM1943 (not 1), s. 333 f. Se Björne, Lars, ». . . syihtn ja lakiin eikä mielivaltaan ...» Mit deutscher Zusammenfassung: ». . . auf Grund und Gesetz, nicht aber auf Willkiir ...» Eine Untersuchung iiber die politischen Prozesse vor demAppellationsgericht Turku in den Jahren 1918—1939, Turku 1977, passim.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=