183 Även de senatorer, som tjänstgjorde i justitiedepartementet fram till marsrevolutionen 1917, kunde i allmänhet fortsätta inom domstolsväsendet under självständighetstiden. Av de åtta senatorer, vars fortsatta levnadsöden är bekanta, blev en medlem av Högsta domstolen redan år 1919, två erhöll häradshövdingstjänster samma år, en blev överauditör i överkrigsrätten år 1920, en ordförande i Finska missionssällskapet och tre fungerade som advokater; av dessa sistnämnda var en dessutom tjänstförrättande häradshövding åren 1917-1919.3^ 4. I denna undersökning har det inte varit möjligt att fastställa, i vilken mån Ekströms yttrande om de kvalitativt varierande senatsdomarna var berättigat. De sista senatorernas öden efter år 1917 tyder dock på, att justitiedepartementet inte ansågs ha deltagit i grövre olagligheter. En genomgång av justitiedepartementets årsbok för år 1916 visar å andra sidan, att departementet, åtminstone då det gällde åtal för majestätsbrott, visade större förståelse för ryska synpunkter än hovrätterna. Justitiedepartementet stadfäste hovrätternas fyra fällande utslag, men av de åtta frikännandena vann bara tre den högsta instansens gillande; fem åtalade dömdes till fängelsestraff av varierande längd. 5. Från justitiedepartementet till Högsta domstolen 1. Redan år 1812 lade den gamle gustavianenJ. A. Ehrenströmframett förslag om inrättandet av en självständig Högsta domstol, som skulle bestå av en ordförande och sex ledamöter, utsedda på tre år. Är 1818 hänvisade guvernören i Viborgs län Carl Johan Walleen till maktfördelningsprincipen och föreslog, att justitiedepartementet skulle skiljas från senaten och dess medlemmar enligt svensk förebild utses på livstid. Walleen ville lämna överinseendet över rättsskipningen till justitiekanslern, som samtidigt skulle fungera som Högsta domstolens president.Efter detta var en självständig Högsta domstol med oavsättliga ledamöter ett ständigt återkommande önskemål på finskt håll. Längst kom man på 1860-talet, då den kommitté, som av kejsaren fått i uppdrag att omarbeta grundlagarna, även skulle iaktta föreskriften »att Kejsarens domsrätt utöfvas af en Högsta Domstol, sammansatt af en ordförande och behöflige ledamöter, hvilka äro inamovible och hvartill infödde finnar af bepröfvad skicklighet och erfarenhet i domarevärf varda af Kejsaren utsedde».3’ Den planerade grundlagsändringen förverkligades aldrig, och kejsaren förkastade år 1876 en petition om inrättandet av en Högsta domstol. Under ofärdsSe matrikeln (not 25), s. 221 ff. JD 1916 u. 371,374, 416, 445, 446, 708, 727, 731,911, 915, 974 och 975. Halila (not 5), s. 23 och 25. Kejserliga Programmet för Grundlagskommitén, den 19 december 1864, p. 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=