181 under autonomitiden,bör man klarlägga omregenten faktiskt använde sig av utnämningsvapnet för att inskränka justitiedepartementets självständighet. Kåren, ur vilken justitiedepartementets ledamöter kunde rekryteras, var förhållandevis liten, då man allt sedan grundandet av regeringskonseljen i praktiken krävde juridisk utbildning av ledamöterna. De flesta av justitiedepartementets sammanlagt 123 ledamöter tillhörde vid utnämningen landets domarkår: 58 ledamöter var hovrättspresidenter, hovrättsråd eller assessorer, 25 var lagmän eller häradshövdingar, medan dock endast två var borgmästare.Kravet på juridisk sakkunskap medförde, att inte ens likställighetslagen från år 1912 fick någon betydelse för justitiedepartementets del. Medan ekonomidepartementet snabbt förryskades, bestod justitiedepartementet till autonomitidens slut av finska medborgare med finsk juridisk examen. Det enda undantaget är den år 1913 till senator i justitiedepartementet utnämnde finländsk-ryske guvernören (d.v.s. landshövdingen) i Nylands län Eugraf Nyman, som endast hade avlagt en rysk juridisk examen i S:t Petersburg; han avgick på egen begäran dock redan följande år.“^ Trots att ledamöternas ställning efter treårsperiodens utgång helt var beroende av »Hans Kejserliga Maj:ts Wälbehag»,’^ betonar man i litteraturen, att detta i praktiken inte var någon olägenhet före ofärdsåren, eftersom förordnandena i allmänhet förnyades.Bestämmelserna år 1857 var närmast avsedda att stärka senatorernas ställning; först efteråt har man uppfattat förlusten av det tidigare ämbetet vid utnämningen till senaten som en förlust av en partiell oavsättlighet.^^ Däremot har man inte nämnt i litteraturen, att en regel, somskulle ha tryggat oavsättligheten för justitiedepartementets senatorer, i alla fall skulle ha varit utan betydelse under ofärdsåren. I motsats till senatorerna i justitiedepartementet kunde landets övriga domare avskedas endast efter laga dom och rannsakning.^^ Under den s.k. första förtrycksperioden 1899—1905, då i synnerhet hovrätterna vägrade att tillämpa den på ryskt håll ensidigt utfärdade värnpliktslagen av år 1901, visade sig detta vara en chimär. Enligt en grundlagsstridig förordning »angående ordningen för tjenstemäns vid justitiestaten skiljande från tjensten» kunde »ordförande, vice ordförande och ledamot i domstol» av justitiedepartementet »med Generalguvernörens samtycke» avskedas, om han tillåtit sig »vid utöfvandet af sina tjenstepligter eller utom tjensten, handlingar, som ej äro förenskydd dock Se t.ex. Pehkonen, LM1943 (not 1), s. 327; Heinonkoski, LM1943 (not 1), s. 332. -■* Mali (not 10), s. 63. Mali (not 10), s. 64; se även matrikeln i samma arbete {Korkein oikeus 1809—1959, not 2), s. 230. R 6.8.1809 (not 6), 13§. Halila (not 5), s. 28 och 35. Pehkonen, LM1943 (not 1), s. 327. RF 1772, 2 § och riksdagsbeslutet 23.6.1786, 4 §.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=