180 nämndes fortfarande endast på tre år, men de hade efter avgången rätt till pension.‘^ De talrika initiativen till stärkandet av senatens ställning och inrättandet av en självständig högsta domstol ledde under den senare delen av autonomitiden endast till obetydliga tekniska förbättringar. Senaten fick år 1892 ett helt nytt reglemente, i vilken bl.a. stadgades, att samtliga senatorer i justitiedepartementet skulle vara lagfarna och äga erfarenhet och skicklighet i domarvärv.** Senatorerna utnämnes dock fortfarande endast på tre år,*^ och detta stadgande var gällande till autonomitidens slut. Förryskningssträvandena under de s.k. ofärdsåren 1899—1917 fick sitt uttryck bl.a. i den i rysk rikslagstiftningsordning stiftade s.k. likställighetslagen från år 1912, somöppnade vägen till senaten för ryska undersåtar utan finskt medborgarskap. 4. Justitiedepartementet och förryskningssträvandena 1. Medan de i samband med jubileerna år 1943, 1959 och 1968 publicerade skrifterna ingående redogör för den yttre utvecklingen från år 1809, saknas det nästan helt ställningstaganden till justitiedepartementets politiska betydelse och i synnerhet dess roll i samband med förryskningssträvandena under ofärdsåren. Förklaringen torde vara, att skribenterna i allmänhet varit medlemmar av Flögsta domstolen, vilka fattat pennan i samband med ett förestående jubileum. Det är möjligt, att yrkessolidaritet och en missriktad pietetskänsla fått författarna att avstå från en analys av justitiedepartementets ställning under autonomitidens sista decennier. Även professor Aimo Halila, som skrivit en artikel omjustitiedepartementet i 150-årsskriften från år 1959, berör förryskningssträvandena endast med lätt hand och framställer dessa som en utifrån kommande olycka, somförsvårade rättsskipningen i högsta instans.^' A andra sidan kan man nämna ett på 1920-talet postumt utkommet arbete av Fritz Walter Ekström, där författaren i samband med behandlingen av rättspraxis’ betydelse som rättskälla konstaterar, »att av kända orsaker våra senatsdomars värde under olika perioder varierar ofantligt».’^ Det kan därför vara skäl att i korthet undersöka, i vilken mån justitiedepartementet själv fungerade som ett verktyg för förryskningssträvandena. 2. Eftersom de tidsbestämda förordnandena har betraktats som en av de största olägenheterna i samband med ordnandet av den högsta domsmakten i Finland Halila (not 5), s. 29; Mali (not 10), s. 58. Förordning, innefattande reglemente för Kejserliga Senaten för Finland 13.9.1892, 4 §. ” F 13.9.1892 (not 18),6§. Omrikslagstiftningen, se Tuominen, Uuno, Rikslagstiftningen, Finlands ofärdsår 1899-1917, Stockholm 1963, s. 166-174. Halila (not 5), s. 35 f. ’’ Ekström, F. W., Privaträttens allmänna läror, Helsingfors 1921, s. 36 not 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=