178 tiedepartementet en över hovrätterna stående sista instans i en mängd ekonomiska och politiemål, som tidigare handhafts bl.a. av kammar- och kommerskollegium och kammarrätten (33,2 §). Justitiedepartementets uppgifter var också mera vidsträckta än den gustavianska Högsta domstolens såtillvida, att justitiedepartementet hade den allmänna uppgiften »att tillse, det rättvisan i landet warder. Lag och Författningar likmätigt, handhafd» (32 §). Justitiedepartementets avgörande var slutligt, men nådeansökningar skulle insändas till kejsaren och dödsdomar fick inte verkställas utan kejserlig stadfästelse (34 och 36 §§). Generalguvernören fungerade somordförande också i justitiedepartementet. I tvistemål hade han ej domsrätt, men skulle övervaka, att målen handhades i laga ordning (27§). I brottmål deltog generalguvernören däremot i avgörandet, men vid lika röstetal gällde det beslut, som var lindrigast för den anklagade; generalguvernören hade vidare i brottmål rätt att anmäla sin avvikande åsikt till kejsaren (28§). Stadgandet om generalguvernörens deltagande i rättsskipningen blev snart en död bokstav, då generalguvernörerna inte kände till finsk lag och i allmänhet inte behärskade svenska. Om beslutsfattandet i justitiedepartementet bestämdes i övrigt, att fem ledamöter utgjorde domfört antal, utom i mål, som gick å liv eller ära, i vilka fall krävdes sju ledamöter, ordföranden medräknad (38 §). 3. Justitiedepartementets uppgifter var betydligt mera omfattande än Högsta domstolens av år 1789. Ovan har redan nämnts den allmännaövervakningen av rättsskipningen i landet och avgörandet av en mängd ärenden, som tidigare hade avgjorts av kollegierna. Vidare kan nämnas en mängd utnämningsärenden inom justitieförvaltningen. Den viktigaste skillnaden var dock, att justitiedepartementets ledamöter deltog i avgörandet av regeringsärendena vid regeringskonseljens plenarsammanträden.” Dessa sammanträden nämndes inte ens i reglementet, som bar prägeln av ett hastverk, där man dock främst försökt beakta finska önskemål. Det kan nämnas, att Calonius hade föreslagit, att hovrätterna skulle överta kollegiernas mål och att justitiedepartementet skulle fungera som övervakare av rättsskipningen i landet. På ständernas förslag infördes bestämmelsen, att regeringskonseljens ledamöter skulle vara finska medborgare och att den lindrigare åsikten skulle gälla vid lika röstetal i brottmål; i det av ständerna behandlade förslaget hade generalguvernören haft utslagsröst i dessa mål.*^ Se närmare Mali, Matti, Hallituskonseljin ja senaatin oikeusosaston sekä Korkeimman oikeuden toiminnasta ja virkakunnasta (Omregeringskonseljens och senatens justitiedepartements samt Högsta domstolens verksamhet och ämbetsmannakår), Korkein oikeus 1809—1959 (not 2), s. 59. " Mali (not 10), s. 53 f. '* Halila (not 5), s. 21.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=