177 Även huvudstaden inklusive sätet för den högsta domsmakten var en öppen fråga så sent som i början av år 1809. På ryskt håll önskade man en finsk regering och högsta domstol i S:t Petersburg, medan Alexander ännu i januari 1809 lovade grunda en inhemsk centralförvaltning i den lilla inlandsstaden Tavastehus. Slutligen förblev Abo provisorisk huvudstad, men redan år 1812 proklamerades Helsingfors till huvudstad. Regeringen, inklusive justitiedepartementet, som utövade den högsta domsmakten, kunde dock flytta till den nya huvudstaden först år 1819.* Både på grund av ideologiska och praktiska grunder var det uppenbart, att man inte kunde tänka sig en självständig högsta domstol med oavsättliga domare, och inget av de talrika förslagen synes ha gått i denna riktning. Förslagsställarna ville koncentrera regerings- och förvaltningsärendena samt den högsta domsmakten till ett enda organ, vars förebilder var den gustavianska Högsta domstolen, men också riksrådet före år 1789. Sprengtportens förslag från november 1808 är typiskt i detta avseende. Han föreslog, att man skulle bilda en regeringskommitté med tolv medlemmar, hälften adliga och hälften oadliga, somutnämndes för tre år åt gången. Kommittén skulle vara indelad på fyra avdelningar, och justitieavdelningen med tre ledamöter skulle fungera som landets högsta domstol.’ Redan här finner man de principer, som iakttogs vid grundandet av regeringskonseljen: ett kollegialt organ, tidsbestämda förordnanden, frälse och ofrälse ledamöter och högsta domstolen som en avdelning av regeringen. 2. Enligt det i augusti 1809 utfärdade reglementet skulle »Finlands allmänna styrelse anförtros en Regerings Conseil, bestående af två Departementer, af hwilka det ena är för den egentliga lagskipningen, och det andra för allmänna hushållningens särskildta föremål» (1 § reglementet). Konseljen bestod av fjorton ledamöter, sju i vartdera departementet, varav hälften togs »ibland Ridderskåpet och Adeln, och den andre ibland Finske medborgare af andra Stånd»; ledamöterna, som utnämdes för tre år, bibehöll sina förra ämbeten, titlar och löner (4, 5, 9 och 11 §§). Generalguvernören i Finland, i praktiken alltid rysk undersåte, var regeringskonseljens ordförande, i hans frånvaro leddes förhandlingarna i vartdera departementet av dess äldste ledamot (2-3 §§). Regeringskonseljens osjälvständiga ställning inskärptes genomstadgandet, att dess beslut utfärdades i kejsarens namn, »Emedan Conseillen icke kan utöfwa annan magt, än den Hans Kejserliga Maj:t Conseillen anförtrott» (20§). Justitiedepartementets uppgift var att avgöra alla civila och brottmål »hwilka genomwad eller beswär dragas till conseillens avgörande, äfwen somFiscaliske actioner» (33,1 §). Då man i storfurstendömet inte upprättade den svenska förvaltningens kollegiestyrelse eller den rika floran av specialdomstolar, blev justi- * Se Halila (not 5), s. 19 och 25. Halila (not 5), s. 18. 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=