134 Från omkring 1880 och framåt rasar krisen i huvudstaden, vid universiteten och även i mindre utsatta miljöer. Knut Wicksell, med tiden världsberömd nationalekonom, då ännu ung och kontroversiell, går till storms mot förhärskande sexuella sedlighetsidéer och mot kvinnans underordning. Ibsens »Dockhem» är det inflammerade samtalsämnet för dagen. En generalattack mot det etablerade samhället äger rumpå bred front. En symbolhändelse av helt annat slag kan noteras. Den ger betydligt mindre varaktigt genljud i press och debatt, men i folkdjupet får den verkningar, som är svåra att överskatta. Det är sundsvallsstrejken i maj och juni 1879, en arbetsnedläggelse somhar en med samtida kontinentala mått ganska blygsamomfattning och även ett tämligen godartat förlopp men som dock utgör en påtagligt klar konfrontation mellan det gamla överhetssverige, företrätt av landshövdingen Curry Treffenberg och en för tiden betydande armé- och flottstyrka, och en stor skara strejkande arbetare från sågverken kring Sundsvall. Utgången av kraftmätningen blev ett svårt nederlag för arbetarna. Det kan förefalla som om de radikala framstötarna generellt är föga framgångsrika i det sena 1800-talets Sverige. Den realistiska litteraturen vinner knappast några lagrar, och 80-talet hinner inte löpa ut, förrän den nationalromantiska 90-talsreaktionen sätter in med en kraft och framgång, som tyder på att puritanismen, gråvädersrealismen och det radikala ifrågasättandet hunnit inte blott oroa och irritera utan också tråka ut sinnena. Det vore emellertid fel att se 90-talet som en reaktionär period. Man längtar tillbaka, det är riktigt, och man skildrar kärleksfullt svenskt landsorts- och landsbygdsliv i det förflutna. Förhärligandet av gången tid är emellertid för det första mycket selektiv, för det andra bygger det på ett klart medvetande omatt detta förflutna är oåterkalligen dömt att försvinna. Vid sidan av nationalromantikens och sekelskiftsdekadansens estetiska förkunnelse, somdessutomberör endast ett mycket smalt livsområde, håller i själva verket det moderna Sverige redan på att tyst men obevekligt organisera sig. Årtiondena kring sekelskiftet är inte blott Skansens, stockholmsutställningens och den nationalromantiska konstens period. Det är också arbetarrörelsens stora organisationsskede, rösträtts- och kvinnofrågornas mest intensiva år och den parlamentariska demokratins förberedelseepok. I rösträttsfrågan är även en nationell hjältedyrkare som Heidenstam radikal. Det gamla Sveriges självförsvar tar sig delvis nya former; i tullfrågan och härordningsfrågan organiserar sig för första gången en brett förankrad modern svensk politisk konservatism, som får ideologiskt stöd hos betydande intellektuella som historikern Harald Hjärne och som också har förgreningar i den nationella kyrkliga väckelse som ger nytt liv åt den något nedgångna statskyrkan under årtiondena kring sekelskiftet. Paradoxalt nog kan det sägas att denna konservatismgenomatt organisera sig till motstånd på det sätt som sker indirekt bidrar till samhällets modernisering. Man tar upp striden på motståndarnas villkor. Den ålderdomliga särarten i det perifera
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=