133 Vi är idag så vana vid snabba och konsekvenstunga politiska, ekonomiska och i stigande omfattning teknologiska förändringar, att den litet spröda beteckningen »kris» förlorat mycket av sin tyngd, ja rentav av sin realitet. Man tvekar att använda ordet. Likväl är det inte obefogat. Perioden mellan 1850 och det som här betecknats som »genombrottet» - ett samlingsnamn, som strax skall preciseras - kan otvivelaktigt beskrivas som en krisperiod, hur trögflytande tillvaron än gestaltade sig i svenska bygder. Det rådde kris åtminstone i den meningen att en hel, omfattande och finförgrenad samhällsstruktur succéssivt höll på att förlora sina funktioner, sina fästen och till slut kanske rentav sin legitimitet. Det skedde hos oss långsamt och utan mycken öppen konflikt, men det skedde. Den lugna rytmen och den relativa fredligheten hade otvivelaktigt bland annat till följd att utvecklingen ganska länge maskerades; det var inte helt lätt att se vad som höll på att äga rum, och samtidigt torde denna sordinerade karaktär ha bidragit till att skapa den bittra känsla av svek och humbug somär så påtaglig hos många av det gamla Sveriges kritiker. Konfrontationen mellan nytt och gammalt kunde förvisso vara våldsam nog, men med internationella mått var den likväl stillsam. Ett exempel bland många, ett av dem som överlevt på grund av sin satiriska verve och språkliga virtuositet, är Strindbergs »Det nya riket» från 1882. Redan titeln är full av ironi: grundströmningen i boken är just besvikelse över att 1865 års representationsreform inte innebar skapandet av något nytt rike. Allt var somförut. Strindberg får här göra tjänst också i en annan funktion: som symbolgestalt för vad jag har kallat genombrottet i en av dess uppenbarelseformer. I Strindbergsgestalten förenas kris och genombrott på ett sätt somkan påstås vara säreget för Sveriges utveckling i den period somhär diskuteras. Hans »Röda rummet» från 1879 förkroppsligar mer än något annat verk den nya tidens inbrott. Det är återigen med den konstnärliga begåvningens hjälp som Strindberg placerar sig i centrum; idémässigt är »Röda rummet» knappast något pionjärarbete, men det innebär en öppen framflyttning av debattpositionerna somknappast tett sig möjlig något årtionde tidigare och somkanske heller inte varit möjlig år 1882 med en mindre talangfull och mördande träffsäker skildring. Vad var det nu mer exakt som ägde rum i åren kring 1880, då den svenska efterklangen ger plats åt kris och så småningom genombrott? I en nyligen utkommen litteraturhistorisk framställning användes beteckningen »det moderna projektet». Detta beskrives så: »Man lanserade ett program som innebar en dröm om ett nytt samhälle, som skulle bygga på rättvisa, tanke- och åsiktsfrihet, forskningens frihet och jämlikhet mellan män och kvinnor i äktenskapet och arbetslivet».' ' Docent Bertil Wolin i L. Lönnroth, S. DelbLinc, (red.). Den svenska litteraturen. De liberala genombrotten 1809-1830, Sthlm 1988, s. 178.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=