132 är tämligen generöst tilltagen när det gäller att belysa en central och kritisk period i den övergången. Svenskt 1850-tal kan utan stor tvekan karakteriseras som ett efterklangsskede i många av de hänseenden som var viktiga för en nationell högsta instans’ dömande. Både den stora romantiska idéströmningen, med dess särpräglade blandning av nationalism och konservatism, och den första häftiga radikala vågen har sköljt förbi. Industrialiseringen och järnvägsbyggena går ännu alltför småskaligt och långsamt fram för att kunna påstås på djup och bredd påverka svenskt dagligt liv utanför de omedelbart berörda orterna. Studentskandinavismen har ännu inte lidit det skeppsbrott som ledde den över i mer blygsamma och praktiska banor. Kanske allra mest symptomatiskt är, när man försöker placera in svenskt 1850-tal på utvecklingskartan, att inte ens representationsreformen, somav många bedömts nödvändig i ett halvt århundrade, lyckats göra några slutliga framsteg. År 1850 ser den ännu tämligen avlägsen ut; därmed framstår Sverige i själva verket, vid varje internationell jämförelse, som ett land med påtagligt ålderdomligt stats- och samhällsskick. Det är ingen slump att Otto von Bismarck, bekymrad och irriterad över utvecklingen i sitt preussiska hemland efter 1848, finner sig så väl tillrätta i Oscar I:s Sverige, där folket ännu är hövligt och pålitligt, och där han tycker sig finna en halvmilitär struktur och spåren av en stark hierarkisk organisation i många av de inrättningar han med gillande iakttar i svenska lantliga bygder. År 1850 är emigrationen till U.S.A. — en av de verkligt betydelsefulla faktorerna i de moderna genombrottsåren - ännu blott en ganska obetydlig rörelse. Punkt för punkt kan man konstatera det: år 1850 står vi ännu mitt i det somvi en smula oprecist — och för övrigt utan vare sig särskild skam eller särskild stolthet - kan beteckna som det gamla Sverige: agrart, perifert, intellektuellt konservativt, ekonomiskt svagt, socialt och politiskt en smula gammaldags vid jämförelse med omvärlden, i stor utsträckning alltjämt präglat av merkantilismens och den starka förvaltningsstatens strukturer och regleringar. År 1920 har mycket hänt: folkrörelsesverige är redan på plats med en politiskt och fackligt ovanligt stark och välorganiserad arbetarrörelse, med en omfattande och likaledes välorganiserad frikyrklighet och nykterhetsrörelse och kooperation, åtföljda av begynnande organisationstendenser inom andra sektorer; arbetsgivarorganisationer och kollektivavtalssystem kompletterar bilden av en genomorganiserad arbetsmarknad; det demokratiska genombrottet har ägt rum, kvinnan har fått rösträtt och anträtt sin mödosamma vandring mot likställdhet på arbetsmarknaden, industrialiseringen har kommit att på avgörande sätt prägla ekonomin och hela samhället; Sverige börjar i all blygsamhet nämnas - det har redan skett under ett eller annat årtionde - som ett utpräglat modernt land, ett föregångsland i vissa stycken. Med dessa skissartade lägesbestämningar sombakgrund ter det sig inte överdrivet att beskriva den sjuttioårsperiod som har utvalts såsom avgörande och såsomsärskilt väl värd att studeras.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=