126 äldre traditioner, men samtidigt får man nog här räkna med ett visst inflytande från Montesquieu, som lade stor vikt vid domsmakten. De tolv ledamöterna skulle nu utnämnas och inte förordnas. De fick också en titel som angav deras höga ställning: justitieråd. I rangrullan placerades de under statsråd och kollegiepresidenter men över landshövdingar och statssekreterare. Konungens två röster fanns kvar men i stort sett bara på papperet. De avskaffades formligen 1909. Ståndsuppdelningen, sex adliga och sex ofrälse ledamöter, bibehölls. 1809 var den fördelaktig för de ofrälse, men snart blev den ett hinder för dem. Klausulen upphävdes 1845, i liberalismens tecken, och sedan växte det ofrälse inslaget snabbt. Vid tiden för ståndsriksdagens avskaffande 1865—66 bestod HDav fyra adliga och tolv ofrälse ledamöter. En viktig nyhet i 1809 års RF (§5) var, att den främste ledamoten av statsrådet, justitiestatsministern, tillika alltid skulle vara ledamot av HD. Han hade därmed två olika funktioner. Detta betydde bl.a., att han i princip var oavsättlig, medan hans kolleger när somhelst kunde entledigas av konungen. Teoretiskt kunde både stats- och justitieråd avsättas omde fälldes av en riksrätt, en regel som övertagits från RF 1772. Åtal mot statsråden beslutades av KUoch väcktes av riksens ständers justitieombudsman (JO), och åtal mot justitieråd anställdes av JOeller av konungens justitiekansler (JK). Riksrätten skulle bestå av särskilt angivna höga ämbetsmän (§§101, 102, 106). Det förekomfem gånger att statsråd ställdes inför riksrätt, men någon fällande dom följde aldrig (bortsett från en skadeståndsdom), och justitieråden blev över huvud taget inte åtalade. För justitierådens del fanns också en bestämmelse (§ 103), att ständerna vid varje riksdag skulle utvälja 48 ledamöter att ingå i en nämnd - kallad opinionsnämnden - som skulle bedöma, huruvida en eller flera av HD:s ledamöter, utan bevisligen begångna fel eller brott, likväl ådragit sig den misstanke för våld eller oskicklighet, att de kunde anses ha förverkat det allmänna förtroendet och skiljas från konungens domsrätt. Mer än tre ledamöter kunde dock inte vid ett och samma tillfälle entledigas. Något entledigande blev dock aldrig beslutat, varav följde att justitiestatsministern i realiteten var och förblev oavsättlig. Detta var en ordning som inte kunde tillfredsställa dem som i högre eller lägre grad var påverkade av tidens parlamentariska strömningar. Dessutomriktades kritik mot att administrativa och judiciella funktioner förenades i en och samma hand. I samband med 1840 års departementalreform borttogs också, efter ganska ingående debatter, föreskriften att justitiestatsministern skulle vara ledamot av HD. Därigenom kom posten att bli mera rörlig än förr. Under tidrymden 1809-40 fanns bara tre justitiestatsministrar, under de följande 31 åren åtta. Även efter 1840 var emellertid justitiestatsministern departementschef. Någon regeringschef eller premiärminister i modern mening var han inte. Rangmässigt stod statsministern för utrikes ärendena i jämbredd med justitie-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=