125 För egen del ansluter jag mig i huvudsak till Fahlbeck och Lagerroth. Naturligtvis har KU:s ledamöter inte helt kunnat avskärma sig från franskt och engelskt idégods, men de inhemska traditionerna har betytt vida mer. I memorialet förklarar KUsjälvt, att man inte föreslår några stora och lysande förändringar i det svenska statsskicket. I § 57 hänvisas uttryckligen till urgamla rättigheter. Den storslagna § 16 förklarar att »konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.» Dessa majestätiska ord går ytterst tillbaka på Magnus Erikssons landslag från 1340-talet. 1970talets pietetslösa grundlagstiftare bröt med denna urgamla frihetstradition och ersatte § 16 med en serie uppräkningar som närmast erinrar om en postorderkatalog. RF 1809 §5, som föreskriver att ej må fader och son eller två bröder på en gång vara ständiga ledamöter av statsrådet, går tillbaka till det s.k. additamentet 1660 till RF 1634, som vände sig mot det Oxenstiernska väldet inomförmyndarregeringen för drottning Christina. I §§39 och 91 utfärdas förbud för konungen att under utrikes vistelse leda den kungliga styrelsen. Här speglas dyrköpta erfarenheter från Carl XII;s och Gustaf IV Adolfs utrikesvistelser. Förklaringen i §93, att efter ett kungligt dödsfall intet avseende får fästas vid den avlidnes föreskrifter om riksstyrelsen speglar erfarenheter från 1660 och 1792, efter Carl X Gustafs och Gustaf III:s död. §§17-24 i RF innehåller föreskrifter om Konungens högsta domstol. Här grep man tillbaka till den ordning som skapats 1789 genom att riksrådet de facto hade upplösts av Gustaf III och dess dömande funktioner överflyttats till en HD, vari konungen själv skulle ha två röster, en rätt som han utnyttjade en enda gång. Antalet ledamöter fastställdes till tolv, av vilka sex skulle vara adliga och sex ofrälse, en radikal förändring i jämförelse med det aristokratiska riksrådets sammansättning. Bestämmelsen var ett led i den ståndsutjämning som ingick i 1789 års reformverk. Troligen betydde det ofrälse inslaget en förstärkning av domstolens juridiska kompetens, men samtidigt sänktes dess sociala status. Till saken hörde, att ledamöterna måste nöja sig med förordnanden för vissa år i sänder, vilket beskar deras möjligheter till långsiktigt och självständigt agerande. Riksråden hade däremot tillsatts för livstid och genom fullmakt, ehuru de löpte risken att bli, somdet hette, licentierade. KU 1809 följde en annan linje än Gustaf III. I viss mån gick man tillbaka till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=