!; t ! t ; RÄTTSmSTORISKA STUDIER • XVI
J
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
»Wé * -.v i ► ■ r/ «*• . * \ T?- ■4 \ % p L •» C « ■•rr.r :►; ' ? /- » . i*'. t ( r- '■ r« V ,v' ?i •'• 4 't I *< • ^ :i; V. * ■ • 4 •,j> J. , . .;, ■ ■ 4» » i ■. r • .' I ' z*' ‘i -r,;. t K \ < 'i ;* ; r. > ■ r f 4 ? ; t ) 4 \ v. ■ * r ■ t ' i'. r- .; » * *; . i 4 '••»T > •'Lr n -■ •UU;:'. k. -.V .»i- * *. Ä<r -4 ; u
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER SEXTONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
.V # • *5 I } r \ r* * / T-.. » ■hV t ? :-^r' »..mV /J V ■ : *. r'_' -Ji- . <* f r •f .•i : »4 ' ■'V ■■"r 4j . 4 ✓ —■ .' *• -i' ■Ua:.i,- ■ . »■ •'> 1 -.i- V ! .A V “’i J -i. f. »■^ V- : «• »- '/ r-. i r 1. f o V •* ./C _•: n
HÖGSTA DOMSTOLEN 200 ÅR
•; <»- : » • 41^ ' ■ < !*► i,' > 1 * < f A ^ ■Vi • r ; 1 t » > • ♦« .■ *• -s •v- » ^ '■;* ■; - _T -T ; r* > -Vr «♦ s ••0 -n v' t i^r ^ S •• I, A, T I* ■ I*' »• - ». •. -f I ■ i ’ 4 V*- - ♦ j .- 4 ♦ • 1^ I • • s \ • .; ; I •i J.. •4 •« •• ».■ I / .V ,': V- t »♦'l' . > -1* ■;>“ V ♦ - , r ■f ♦% .*) \. i> .1.., A •'i 'i. .« .S ; • 1 • 1 4 4 ? r 4-- r" < • I m ;l; f U T» ■Ä ‘.i! p * >.-{ I T « 7 b > - ••. yj ■ * t y t: ■ + »I i. -I*—.. \ •i ■ V ,» >4 t / >', • ■i- 'V* r 5',
Högsta domsmakten i Sverige under 200 år DEL 1 FÖRELÄSNINGAR VID ETT INTERNATIONELLT SYMPOSIUM 16-18 MAJ 1989 MED ANLEDNING AV HÖGSTA DÖMSTÖLENS 200-ÅRSJUBILEUM LUND 1990
Redaktion: Rolf Nygren övers./Språkgr. av eng. summaries: IainCameron ISBN 91-85190-41-1 ISSN 0534-2724 ©Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1990 Den på titelbladet avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Innehåll Förord Anmälda deltagare XI XIII I. Högsta domstolen 200 år 1. Olle Höglund, Invigningstal den 16 maj 1989 i Högsta domstolen 2. Michael Metcalf, Det politiska spelet kring Högsta domstolens tillkomst 3 5 II. Högsta domsmakten under Vanden régime 1. BernhardDiestelkamp, Die höchste Gerichtsbarkeit in England, Frankreich und Deutschland zwischen Absolutismus und Aufklärung 2. James Oldham, The Royal Courts of England in 1789 3. MönsSandnes Nygård, Den högste domsmakt i dei nordiske land under gamleveldet (1’ancien régime) 19 46 64 III. Högsta domsmakten under den borgerliga revolutionen 1789—1850 1. Michael Stolleis, Verfassungsideale der Biirgerlichen Revolution .... 2. Maeva Marcus, Judicial Power under the Constitution 3. EivindSmith, Den hoyeste domsmakt i nordisk statsrett i forste halvdel av det nittende århundre 4. Sten Carlsson, 1809 års regeringsform 79 92 102 123 IV. Högsta domsmakten under den liberala rättsstaten 1850—1920 1. StigStrömholm, Efterklang, kris och genombrott - Det intellektuella klimatet i Sverige 1850-1920 2. DitlevTamm, Danmarks Hojesteret under den liberale retsstat 1850-1920 3. RuneSlagstad, Den norske Hoyesteretts provingsrett i perioden 1850-1920 4. LarsBjörne, Senatens justitiedepartement - Högsta domsmakten i Finland 1809-1918 5. Alvar Nelson, Högsta domstolen och straffrätten under den liberala rättsstaten 6. GöranInger, Högsta domstolen och den fria bevisprövningen 131 136 149 175 186 214
X V. Högsta domsmakten i välfärdsstaten 1920—1989 1. Per-Olof Ekelöf, Högsta domstolen och den juridiska doktrinen 229 2. Lotta Westerhäll, Högsta domsmakten ur socialrättsligt perspektiv 237 3. Sven-Hugo Ryman, Högsta domsmakten ur arbetsrättsligt perspektiv 249 4. Bertil Bengtsson, Ändringsdispens och prejudikatdispens 267
Förord 1789 års riksdag sammanträdde i en situation präglad av stark politisk dramatik. Landet befann sig sedan 1788 i krig med bl.a. Ryssland och kriget hade inte förts pä ett framgångsrikt sätt. Inrikespolitiskt förelåg starka motsättningar mellan adeln och de ofrälse. Gustaf III, som redan vid statskuppen 1772 visat sig kunna spela ut stånden mot varandra för att stärka sin egen makt, genomdrev med löfte om privilegieutjämning under närmast kuppartade former en förändring av rikets styrelseskick. Den nya grundlagen. Förenings- och säkerhetsakten, gjorde kungen praktiskt taget enväldig. Rådet, somunder århundraden dömt konungens dom, avskaffades. Ett nytt dömande organ måste emellertid sättas i det försvunna rådets ställe. Vid en konselj på Haga den 15 maj 1789 beslöts ominrättande av en högsta domstol, som fyra dagar senare höll sitt första sammanträde under anspråkslösa yttre former. Redan i slutet av 1970-talet initierade styrelsen för Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin ett projekt omden högsta domsmakten i Sverige i ett rättshistoriskt perspektiv. Ett antal forskare knöts till projektet, vilket skulle syfta till att ge en bild av den högsta domsmakten under de tvåhundra år som förflutit sedan Högsta domstolens tillkomst. I samband med högtidlighållandet av 200-årsdagen avhölls ett symposium i Högsta domstolens lokaler i Bondeska palatset. I föreliggande volym återfinns de flesta av föredragen vid symposiet. Senare kommer ytterligare bidrag i ämnet att utges i serien Rättshistoriska studier. I institutets serie Rättshistoriskt bibliotek har redan publicerats en monografi omHögsta domstolen och godtrosförvärven. Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin Styrelsen
-r... ^. V *'v* : T i ■ 1 •i» i ‘4^. V :•■ rf 1 \ \ I J
Anmälda deltagare Adlercreutz, Axel, professor, Lund Agell, Anders, professor, Uppsala Almgren, Göran, professor, Uppsala Anners, Erik, professor, Djursholm Baekkevold, Arne, regeringsråd, Täby von Bahr, Stig, regeringsråd, Bromma Beckman, Lars K, justitieråd, Stockholm Beckman, Lars Å, justitieråd, Stockholm Bengtsson, Bertil, justitieråd, Uppsala Berglöf, Sigvard, regeringsråd, Solna Bergqvist, Olof, justitieråd. Arbetsdomstolens ordförande, Danderyd Bernitz, Ulf, professor, Drottningholm BillumStegard, Susanne, regeringsråd, Täby Björne, Gunnar, regeringsråd, Bromma Björne, Lars, professor, Åbo Blom, Birgitta, hovrättspresident, Bromma Bouvin, Åke, regeringsråd, Saltsjöbaden Brink, Stig, regeringsråd, Vällingby Brundin, Leif, justitieråd, Uppsala Bäärnhielm, Mauritz, hovråttsråd, Bromma Carlsson, Sten, professor, Uppsala Danelius, Hans, justitieråd, Bromma Delin, Lars, regeringsråd, Bromma Diestelkamp, Bernhard, professor, Frankfurt a.M. Ekelöf, Per Olof, professor, Stockholm Engström, Bengt-Åke, kanslichef. Vagnhärad Freyschuss, Bertil, justitieråd, Bromma Gad, Ulf, justitieråd, Täby Gregow, Torkel, justitieråd, Bromma Grönfors, Kurt, professor, Göteborg Hamdahl, Bengt, regeringsråd. Regeringsrättens ordf., Bromma
XIV Hedgårdh, Bo, revisionssekreterare, Danderyd Hellner, Eskil, regeringsråd, Tyresö Hellner, Jan, professor Stockholm Heuman, Jan, justitieråd, Stockholm Heuman, Lars, professor, Danderyd Hoflund, Olle, professor, Stockholm Holstad, Sigvard, regeringsråd, Enebyberg Hydén, Håkan, professor. Lund Håstad, Torgny, professor, Uppsala Häthén, Christian, högskolelektor. Lund Höglund, Olle, justitieråd. Högsta Domstolens ordförande, Enebyberg Inger, Göran, professor, Uppsala Jacobsson, Ulla, professor. Lund Jareborg, Nils, professor, Uppsala Jermsten, Per, justitieråd, Stockholm Karnell, Gunnar, professor, Stockholm Knutsson, Anders, justitieråd, Nacka Lambe, Bengt, justitieråd, Uppsala Larsson, Sven, professor, Uppsala Laurén, Reidunn, ordförande i Arbetsdomstolen, Bromma Lavin, Rune, professor, S. Sandby Lejman, Fritjof, professor, Lund Lind, Johan, justitieråd, Stockholm Lindh, Ove, hovrättspresident, Göteborg Lindblom, Per Henrik, professor, Alunda Lindencrona, Gustaf, professor, Stockholm Lindstam, Leif, regeringsråd, Täby Löfmarck, Madeleine, professor, Djursholm Magnusson, Staffan, justitieråd, Bromma Mannerfelt, Nils, justitieråd, Stockholm Marcus, Maeva, Director, Supreme Court, Washington D.C. Metcalf, Michael, professor, Minneapolis, Minnesota Modéer, Kjell Å., professor. Lund Montgomery, Henry, kammarrättspresident, Stockholm Mueller, Jöran, regeringsråd, Lidingö Munck, Johan, justitieråd, Sollentuna
XV Nelson, Alvar, professor, Uppsala Nordlund, Stig, regeringsråd, Stockholm Nygård, Mons Sandnes, professor, Bergen Nygren, Rolf, professor, Uppsala Nyman, Sven, justitieråd, Saltsjöbaden Nyström, Inger, justitieråd, Bromma Oldham, James, professor, Washington D.C. Palm, Böret, justitieråd, Lidingö Palm, Elisabeth, regeringsråd, Stockholm Persson, Lennart, justitieråd, Nacka Peterson, Claes, professor, Stockholm Petri, Carl Axel, hovrättspresident, Jönköping Ruin, Olof, professor, Stocksund Rydin, Bengt, justitieråd, Bromma Ryman, Sven-Hugo, f.d. utbildningschef, Täby Saldeen, Åke, professor, Uppsala Sandström, Jan, professor. Hovås Smith, Eivind, professor, Oslo Schiick, Herman, professor, Bromma Sjöberg, Björn, regeringsråd, Täby Sjöberg, Magnus, riksåklagare, Stockholm Skarstedt, Carl-Ivar, hovrättspresident, Umeå Sköllerholm, Ove, ordförande i Arbetsdomstolen, Lidingö Slagstad, Rune, professor, Oslo Solerud, Hans-Gunnar, justitieråd, Enebyberg Stark, Hans, justitiekansler, Täby Stolleis, Michael, professor, Frankfurt a.M. Strömholm, Stig, professor, rector magnificus, Uppsala Sundberg, Jacob W., professor, Stockholm Swartling, Anders, regeringsråd, Bromma Svensson, Bo, justitieråd, Hägersten Tamm, Ditlev, professor, Köpenhamn Thornstedt, Hans, professor, Bromma Tiberg, Hugo, professor, Sollentuna Tottie, Lars, regeringsråd, Saltsjöbaden Törnell, Inga-Britt, justitieråd, Bromma
XVI Voss, Bertil, regeringsråd, Stockholm Vängby, Staffan, justitieråd, Stockholm Wadell, Ulla, regeringsråd, Stockholm Wahlgren, Göran, regeringsråd, Bromma Welamson, Lars, justitieråd, Stockholm Wennberg, Suzanne, docent, Stockholm Werner, Bertil, regeringsråd, Stocksund Westerhäll, Lotta, professor, Uppsala Wieslander, Bengt, regeringsråd, Bromma Åkerman, Sune, professor, Umeå
1. Högsta domstolen 200 år
Invigningstal den 16 maj 1989 i Högsta domstolen Av Högsta domstolens ordförande, justitierådet OLLE HÖGLLIND Ärade symposiedeltagare! När Högsta domstolen trädde i verksamhet den 19 maj 1789 skedde det i mycket enkla former. Gustav III hade på kvällen före konseljen den 15 maj, då domstolen instiftades, haft överläggningar med sin förtrogne biskop Wallquist och då beslutit, att domstolens sammanträde skulle ske utan all ceremoni. Det var en bjärt kontrast till den glansfulla högtid 1776 då konungen klädd i sin konungsliga skrud med mantel, krona och spira i en lysande församling på Stockholms slott hade instiftat Vasa hovrätt. Högsta domstolen fick inte heller efter det upplösta riksrådet ta i arv de höga salarna en trappa upp i västra valvet, utan på kungens befallning hade inretts ett rum för domstolen i den låga och trånga halvrundeln utmed Storkyrkan, slottskansliflygeln. Där stod två dombord, ett till höger omKonungens stol för de sex frälsemännen och ett till vänster för de sex ofrälse. Så småningom, 1792, någon tid efter Gustaf III:s död, fick domstolen flytta till rådsalarna, numera ordenssalarna. Där förblev Högsta domstolen till 1949, då domstolen flyttade till Bondeska palatset. Då hade den muntliga rättegångsformen införts även för Högsta domstolen genom rättegångsbalken, vilket medförde helt nya lokalbehov. Den enkelhet som präglade domstolens tillkomst har kännetecknat domstolen i fortsättningen. När domstolen fyllde 100 år högtidlighölls det, såvitt jag vet, inte på annat sätt än att kung Oskar II besökte domstolen i dess arbetslokaler och deltog i avgörandet av ett mål. 150-årsjubiléet inträffade 1939. I skuggan av den världspolitiska utvecklingen begränsades jubileumsfirandet då till en intern middag för domstolens ledamöter och avgångna ledamöter med damer. 175årsjubiléet 1964 försiggick i denna sal med ett begränsat antal inbjudna och en mottagning i biblioteket en trappa upp. I år får högtidlighållandet av domstolens 200-åriga tillvaro helt andra dimensioner med domarsymposium och högtidssammankomst med bankett. Många har undrat över att domstolen inte inom ramen för en sådan dimension samlat sig till någon jubileumsskrift. Svaret är, att Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin för tio år sedan beslöt skildra domstolens historia och fördelade den vetenskapliga uppgiften på flera händer men att en rad olyckliga omständigheter kommit att kullkasta projektet. Institutet har nu visat Högsta domstolen den välviljan och uppskattningen att institutet i stället anordnat detta internationella vetenskapliga symposiumi
4 Stockholm i tre dagar under rubriken »Den högsta domsmakten i Sverige under 200 år». Tanken är att vad som här kommer att avhandlas skall samlas i en tryckt utgåva. Symposiet är ett led i den forskning kring den högsta domsmaktens utveckling i Sverige som institutet initierat och stött och som också resulterat i att institutet nu under jubileumsåret utkommer med uppsatser och monografier somdokumenterar detta forskningsobjekt. Jag är glad över att institutet velat förlägga detta sitt symposium till Högsta domstolens lokaler och på det sättet velat manifestera sin hyllning till domstolen. I den glädjen hälsar jag institutet med dess styrelseledamöter och alla deltagare i detta institutets symposiumvarmt välkomna till Högsta domstolen. Men institutets välvilliga intresse för Högsta domstolen stannar inte därvdd. Institutet har också genom ekonomiskt stöd möjliggjort en utställning här i huset till belysning av domstolens tillkomsthistoria och tidigare verksamhet. Den enkelhet som enligt vad jag sagt präglade domstolens tillkomst, den kännetecknar också den dokumentering somfinns i saken. Med benägen hjälp från riksarkivet har ändock kunnat samlas och här exponeras en rad aktstycken av stort intresse. Vi får till exempel se själva Förenings- och säkerhetsakten i original. För denna utställning vill jag framföra domstolens stora tack till institutet. Och samtidigt härmed ber jag att få förklara denna av institutet för rättshistorisk forskning möjliggjorda utställning invigd.
Det politiska spelet kring Högsta domstolens tillkomst 1 Av Professor MICHAEL F. METCALF University of Minnesota, Minneapolis, Minnesota Det var för nästan precis tvåhundra år sedan - den 15 maj 1789 - somGustav III undertecknade det förordnande som utgjorde Högsta domstolens födelseattest. Förordnandet bildade epok på tre olika sätt dels genom att skilja justitierevisionsärenden från riksrådet, dels genom att släppa fram ofrälse män som ledamöter av rikets högsta rättsinstans, dels slutligen genom att i Förenings- och säkerhetsaktens efterföljd för första gången använda begreppet Högsta domstol som officiell beteckning på den högsta domsmakten i Sverige. Förordnandet döpte detta forum till Konungens högsta domstol eller justitiasrevision. Det är i anledning av Gustav III:s förordnande av den 15 maj 1789 som vi har samlats här denna vackra vårkväll. Men när vi idag firar Högsta domstolens tvåhundraårsdag här på Riddarhuset kan man fråga sig omvi gör det vid rätt tid och på rätt plats. När man börjar ställa sådana frågor är det svårt att sätta punkt. Problemet är dels att Gustav III;s nya domstol på intet sätt var någon oavhängig rättsinstans, dels att dess arbetsmetoder inte innebar några egentliga nyheter i jämförelse med rådets gamla justitierevision. Medan de tjänstgörande rådsherrarna hade varit oavsättliga ämbetsmän, blev ledamöterna i den nya Högsta domstolen endast tillförordnade på viss tid och därigenom beroende av kungens fortsatta förtroende. Det var först vid revolutionsriksdagen 1809 som Högsta domstolens ledamöter gavs den säkra ställningen i sina tjänster somalla andra svenska domare redan tidigare åtnjutit och som rådsherrarna i justitierevisionen själva åtnjutit fram till 1789. Om man år 2009 kommer att fira den oberoende Högsta domstolens 200årsjubileumhär på Riddarhusets plenisal skall det vara helt och hållet å propos. Ridderskapet och adeln stödde denna reform mycket aktivt. Men läget var ett helt annat när Gustav III år 1789 genomdrev Förenings- och säkerhetsakten och därmed banade vägen för rådets avskaffande och Högsta domstolens tillkomst. Då ställde sig Ridderskapet och adeln helt avvisande till kungens nya statskupp och ett tjugotal av dess ledande politiker sattes i kunglig arrest mitt under pågående riksdag. Nej, Ridderskapet och adeln — och därmed Riddarhuset - hade ingen del i Högsta domstolens tillkomst år 1789. Egentligen borde Högtidsföreläsning på Riddarhuset den 15 maj 1989.
6 vi hålla dagens festligheter på Haga, där Gustav III undertecknade sitt nu berömda förordnande av den 15 maj och varifrån han konsoliderade den nya maktställning han åtnjöt efter det att Förenings- och säkerhetsakten genomdrivits vid riksens ständers möte i Stockholm. För att förstå i vilket sammanhang Högsta domstolen faktiskt tillkomär det viktigt att dels teckna den högsta rättsinstansens historia under de 150 år som föregick 1789, dels undersöka de politiska sammanhang, inomvilka 1789 års reformkomtill stånd. Högsta domstolens tillkomst var nämligen i de flesta avseenden en produkt av maktkampen mellan kungen och adeln. Bara perifert kan den förstås i ett rent juridiskt sammanhang. I alla fall var den knappast någonting somdrevs framav den juridiska debatten i 1780-taIets Sverige. Allt sedan 1600-talets förra hälft hade den högsta domsmakten utövats av rikets råd under kungens medverkan. Redan då gjordes olika försök att upprätta en särskild revisionsrätt eller revisionskollegium, dock utan resultat. Efter Karl X Gustavs tidiga död försökte Per Brahe få till stånd en uppdelning av rådets arbete på olika divisioner, där framför allt revisionssakerna skulle handläggas i särskild ordning. »Om icke några vissa av rådet bliva konstituerade», menade Brahe, »så komma de intet, kunna ej heller tvingas till ett sådant åsnearbete och ledsamt verk som vid justitien är». Ominte då, så dock under 1670-talet blev det praxis att revisionssakerna avgjordes av en särskild division av rådet. När det karolinska enväldet infördes under 1680-talet blev Justitierevisionen - den rådsavdelning somtog hand omrevisionssakerna- det somK. G. Westman betecknat som rådets fasta kärna, eftersom rådets övriga verksamhet blev starkt begränsad. Men i motsats till vad som skulle hända ett sekel senare avskaffade Karl XI aldrig sitt råd. I stället döpte han omdet från rikets råd till det kungliga rådet. I och med enväldets fall och den frihetstida författningens tillkomst efter Karl XII:s död år 1718 aktualiserades återigen frågan omrevisionssakernas behandling. Den utvecklingen hade gått lugnt framåt under enväldets decennier. Även om kungen formellt hade haft ensam beslutanderätt inom justitierevisionen lät Karl XI majoritetens mening alltid fälla utslaget, och när Karl XII drog i fält år 1700 gav han en avdelning av sex kungliga råd i uppdrag att avfatta besluten i revisionssakerna. Nu — år 1720 - stadfästes justitierevisionen som en särskild avdelning av riksrådet bestående av minst sju rådsherrar. Ena hälften av rådet skulle sköta justitie- och utrikesärenden och kungen endast inneha två röstef samt utslagsrösten i fall rösterna var jämnt fördelade bland justitierevisionens ledamöter. Nu liksomförr krävdes ingen erfarenhet som domare eller jurist för att bli riksråd, och denna olägenhet samt riksrådets övriga arbetsuppgifter gjorde att revisionsmålens beredning och föredragande lämnades - som praxis varit alltsedan 1687 — åt en särskild nedre justitierevision. Med få undantag var justitierevisionens arbetssätt och kompetenskraven på dess ledamöter nu fastställda för frihetstidens återstående decennier, men redan
7 vid 1726—27 års riksdag höjdes krav på att fyra lagfarna män skulle utnämnas till justitieråd för att dagligen sammanträda i justitierevisionen tillsammans med tre riksråd. Varken denna gång eller senare fick liknande krav någon framgång, men revisionsmålens stigande antal och justitierevisionens oförmåga att hinna med deras behandling ledde till en omfattande debatt inom ständernas justitiedeputation vid 1738—39 års riksdag. Vid den föregående riksdagen hade 123 ordinarie revisionsmål legat oavgjorda, men år 1738 hade antalet stigit till 168 och justitiedeputationen tog sig an uppgiften att hitta en lösning. Det ena förslaget, som vann deputationens bifall, innebar att en fristående justitierevision skulle inrättas bestående av »sju lärde och förståndige samt uti domareämbetet beprövade och skickliga män» — alltså en fristående högsta domstol, vars ledamöter föreslogs bära titeln justitieråd. Detta innovativa förslag avslogs av ständerna, vilka inte kunde föreställa sig att kungen, somskulle behålla sina dubblaröster vid revisionssakernas behandling, skulle kunna sammanträda i ett officiellt sammanhang med män sominte åtnjöt värdighet som riksråd. I stället antog ständerna justitiedeputationens andra förslag, sominnebar att rådets dåvarande justitierevision skulle ägna flera arbetsdagar i veckan åt revisionsmålen för att försöka minska balansen av gamla mål. Men problemet med justitierevisionens oförmåga att ägna tillräcklig tid och arbete åt revisionssakerna fortsatte. Anledningen därtill var mycket enkel. Rådsherrarna hade mycket annat - och mycket mera pressande politiska frågor — att syssla med. Frihetstiden igenomarbetade man inomjustitiedeputationen på att komma tillrätta med justitierevisionens strukturella problem, men bara smärre justeringar vann ständernas bifall. I en tid då regeringsformens bokstav betraktades — åtminstone teoretiskt — som en okränkbar och nästan helig skrift var det få somvågade tänka sig någon radikal lösning, även om både Montesquieu och fysiokraterna menat att den dömande makten borde åtskiljas från den verkställande samt utgöra en tredje fristående makt inomdet konstitutionella livet. I 1700-talets Sverige var det ytterst få som accepterade denna tanke och inga somgjorde den politiskt aktuell. När kronprins Gustav år 1768 fick anledning att till den franska regeringen uttrycka sina idéer om en eventuell omorganisation av den svenska regeringen skrev han att riksrådet endast skulle ge kungen råd och fungera somhans konselj, men justitieärenden undantagas från denna ordning och skötas på samma sätt som förr av justitierevisionen. Fyra år senare fick Gustav tillfälle att omsätta dessa idéer i praxis. I princip innebar Gustav III:s första statskupp den 19 augusti 1772 en klar förbättring för revisionssakernas behandling. 1772 års regeringsform behandlade rådets arbetsuppgifter i sin åttonde paragraf, somföreskrev att dessa skulle fördelas på det sätt som Kungl. Maj:t fann bäst, samt att Kungl. Maj:t skulle äga votumdecisivum i alla mål: »dock skulle härifrån undantagas alla justitieärender, vilka av hovrätterne, krigsrätterne och alla domstolar i riket avhöras
8 och sedan under Justitierevisionens slutelige avdömande åhörer». Kungen behöll sina dubbla röster samt utslagsrösten men en god nyhet var att den nya gustavianska regeringsformen föreskrev att de sju rådsherrarna som utgjorde justitierevisionen skulle, somdet heter, »uti domareämbeten brukade varit och [vara] kände för rättvise och lagfarne män». Så var det i princip. Men i praxis blev dessa nya kompetenskrav aldrig uppfyllda under de sjutton år som förflöt mellan 1772 och 1789. Det blev helt enkelt aldrig så att alla sju riksråden inomjustitierevisionen besatt den föreskrivna juridiska kompetensen. Vad gällde kungens åtagande år 1772 att avstå från votum decisivumi revisionsmål, blev detta ett löfte med modifikationer. Kungen gillade aldrig att överröstas, och vid ett tillfälle drog han sig inte för att påverka justitierevisionens beslut genom att begära ytterligare riksråds vota eller flytta besvärligt självständiga rådsherrar från justitierevisionen över till rådets andra avdelning. Kungen visade också sitt misshag mot åtminstone en av justitierevisionens domar genom att mot vanlig praxis befalla att domen skulle anges vara avfattad »enligt riksens råds pluralitet» samt anteckna till justitierevisionens protokoll att han inte hade bidragit till domen. I motsats till frihetstidens livliga debatter inom justitiedeputationen och ständernas plena hördes vid de gustavianska riksdagarna ingenting omjustitierevisionens effektivitet eller sammansättning. Nu var det endast kungen som uttryckte sitt missnöje med dess sätt att fälla sina domar. När Gustav III:s nya högsta domstol därför inrättades i maj 1789 var det allt annat än som svar på några reformkrav som rests av rikets ständer, av justitierevisionens ledamöter eller av andra juridiskt kunniga svenska medborgare. Men varför inrättades då Högsta domstolen år 1789, omdess tillkomst inte först och främst betingades av juridiska hänsyn? Svaret står helt och hållet att finna i den politiska situation som kungen befann sig i tack vare det krig mot Ryssland som han alltför obetänksamt påbörjat året dessförinnan. Det är till det politiska spelet somjag nu skall vända mig. När Gustav III började sitt krig mot Ryssland år 1788 hade han knappast räknat med det motstånd sommötte honomredan från allra första början inom officerskåren, riksrådet och adeln i övrigt. Läget blev snart mycket allvarligt genomAnjalaförbundet och senare — i september 1788 - med rådets påyrkande att kungen borde inkalla ständerna till en riksdag. Det var framför allt tack vare danskarnas infall i Västsverige samt kungens egen flitigt utvecklade propaganda mot Anjalamännen som symbol för adelns påstådda svek mot nationen som Gustav lyckades hämta stöd för sin politik hos rikets borgerskap och bönder. Till en början hade kungen motsatt sig att inkalla en riksdag under pågående krig, men till slut — i december 1788 - ändrade monarken sin ståndpunkt. Nu insåg han inte bara nödvändigheten av att inkalla ständerna utan också de politiska fördelar han eventuellt kunde tilltvinga sig vid ett sådant riksmöte. Det politiska läget hade förändrats på ett drastiskt sätt sedan hösten och nu
9 kunde kungen räkna med en säker ständermajoritet mot den motsträviga adeln. Nu var det den adliga oppositionen somfruktade en riksdag. Somkungens svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta skrev i sin dagbok i december 1788, kom kungens beslut att inkalla ständerna »somett åskslag», eftersom»oppositionen befarade att kungen hade för avsigt att göra sig enväldig». Oppositionsmännen hade naturligtvis all fog för sin rädsla eftersomGustav III vid det laget insett att tiden var mogen att avskaffa riksrådet, det organ som alltsedan medeltiden hade tjänstgjort som aristokratins maktcentrum. Numera var dock rådet bara en tämligen innehållslös kvarleva från en svunnen tid som utgjorde ett maktorgan för kungens motståndare utan att längre fungera ändamålsenligt somett politiskt-administrativt redskap. Tiden var nu inne för Gustav III:s andra stora revolution. I sin biografi över kungen, som kom ut 1986 under titeln »Den stora rollen. Kung Gustav III spelad av honom själv», har Erik Lönnroth kommit till slutsatsen att kungens sammanstötning med adeln den 17 februari 1789 var det »resultat, som Gustav siktade till alltifrån det att hans beslut om riksdagskallelse stadgade sig». Men kungen var försiktig i sina förberedelser. Han ville odla de ofrälse ståndens missnöje med adeln på ett ordentligt sätt för att kunna slå till i full säkerhet om utgången. Bland de första åtgärder som vidtogs var att utsprida handskrivna politiska broschyrer för att driva upp den antiaristokratiska stämningen i landet. Men också tidningarna togs försiktigt i anspråk för att sätta den politiska utvecklingen i Sverige in i ett större europeiskt sammanhang genomatt i tidningarna presentera den stora jäsning, som för tillfället pågick i Frankrike. Tidningarna fick skriva ytterst lite om den ömtåliga svenska utvecklingen men desto mer om den i Frankrike, och det är intressant att se hur denna nyhetsbevakning gjordes till inrikespolitisk kommentar och propaganda. Först var det oppositionen somtycks ha slagit till. I Den Politiske Mercurius eller Nyaste Stats-Historien, som komut i Stockholm, offentliggjordes mellan den 5 december 1788 och den 23 januari 1789 under rubriken »Franska revolutionen» en hel artikelserie om vad författaren kallade »den omändring af regeringssätt och dymedelst inskränkt Konungamakt, som nu förehafvas i Frankrike genom Parlamenternes sammansätning, Präste-Ståndets yrkande [samt] herramötens och riksdagars hållande». Artiklarna av den 5 och 9 december utmålade en bild av förvirring och oenighet i Frankrike, där adelns åtgärder framställdes i lysande färger. Dauphinéadeln hade till exempel förbundit sig att försvara sina privilegier, och adeln i Béarn citerades på följande sätt: »altid skole vi wara Konungen trogne, men han bör ock hålla sina contracter med oss och Monarchiens constitution». Flera fransmän sades »hafva redan blivit offer för dessa inbördes motsträvigheter, och Fängelserna fyllas med klagande undersåtare, olyckliga martyrer för sin frimodiga opposition». Den 12 december berättades att Bastiljen i Paris var full med fångar, men att det franska hovet äntligen gjort
10 något för att lungna sinnena genom att inkalla les États généraux eller franska riksdagen till den 1 maj 1789. Den 20 januari skrev Den Politiske Mercurius att »den hotande epoquen för allmänna jäsningar [i Frankrike] har nu mera lyckligtvis börjat förvandlas uti en inhemsk Freds-Revolution. Med vis mildhet och försakelse räker Konungen handen åt Nationen, emedan han försöker upfylla des avsigter och önskningar». Men redan med nästa nummer den 23 januari upphörde bevakningen av den franska politiken i Den Politiske Mercurius. Utgivaren utlovade en fortsättning i följande nummer, men från och med detta nummer rådde tystnad om politiskt känsliga nyheter både från Frankrike och —framför allt — från Sverige själv. Om Den Politiske Mercurius kan misstänkas ha stått den svenska oppositionen nära kombevakningen av den franska utvecklingen i Almänna Tidningar att stå i Gustav III:s politiska tjänst. Denna bevakning inleddes den 19 januari 1789 och fortsatte till den 29 april, då den försvann — lika snabbt somden hade dykt upp — dagen efter den svenska riksdagens avslutning. Den 19 januari utmålades en bild av den franska adelns främsta organ, parisparlamentet, somvar allt annat än smickrande. Visserligen hade parlamentet den 9 december överlämnat ett betänkande till den franske kungen sominnehöll en mängd krav »på en större Borgerlig Frihet, på utskyldernes jämlikare Fördelning, på Stat-Ministrernes Ansvar inför Ständerne, och desses på vissa utsatte Tiders Sammankallande» samt på »Införandet af Skrif- och Tryckfriheten». Men detta hemställande till den franske kungen sades vara intet »annat än en NödtvångsMedel, för at inställa sig hos Nationen, hvilken Parlamenterne så gärna velat ensamme representera, samt dymedelst komma sit så kära Föremål alt närmare». Tidningen gick vidare med att citera en f.d. parlamentsadvokat i Paris vid namn Linguet, som sade detta parisparlamentets presumtiva mål vara vad han kallade »1’Aristocrati Robinesque» och som påstod att den offentliga opinionen motsatte sig detta: Non, Sire, la véritable Opinion publique n’est contrair, ni a vous, ni a votre autorité. Les vrais Citoiens génissent des abus: ils en désirent la Reforme; mais convaincus que vous la désirez commé eux, sans vous accuser du passé, ils sont disposes a tout sacrifier pour vous aider a faire naitre un Avenir plus heureux. Les bouches que orient sont a vos ennemis; mais les cours qui sentent sont a vous; & dans une nation telle que la notre, c’est le grand, c’est le grand, c’est le prodigieusement grand nombre. Således sades den sanna folkopinionen inte vara emot kungen eller hans auktoritet utan i stället försäkrad om att kungen delade sitt folks åsikter och förhoppningar. Folket stod helt enkelt berett att uppgiva allt för sin kung för att hjälp honomskaffa landet en lyckligare framtid. Almänna Tidningar innehöll den 11 februari - alltså sex dagar innan Gustav III hade sin stora uppgörelse med Ridderskapet och adeln den 17 februari - en artikel omutvecklingen i Frankrike somutgjorde ett direkt hot mot den svenska
11 adeln. Artikeln, som tog formen av ett insändarbrev, där insändaren citerade nummer 98 av Courier du Bas-Rhin från 1788, är värd att referera något utförligare: Se således är den Tiden kommen, åtminstone för Frankrike- då Människor icke mera skulle låta föra sig såsom Barn i ledband, tilläggandes, at Människo-Snillet blifvit moget för en Revolution. Den går under loppet af nästkommande år 1789 i verkställighet uti Frankrike. Lycklige de af den Högre både Adeln och Clerikeriet, samt alla de så kallade Privilegierade Personer, om de nu förstå godvilligt liksomutmäta sig sjelfve, och eftergifva någon del af sina förmenta Rättigheter, af sina föregifna Frikallelser m.m. för at bibehålla det öfriga. En altför utmärkt Motsträfvighet å deras sida skulle upreta Ofrälse-Ståndet, detta åter skulle stödja sig på den måst förtryckta Classen nästan hos alla Nationer: Folket eller menige Man; och då nödgades Monarken, för att frälsa Staten ifrån des Undergång och Monarchien ifrån des Uplösning, lämna de stridige herrarne til deras öde och stifta en Monarchie af Människor, så jämnlika, som Samhällens Natur kan dem fördraga, men somalla utan åtskilnad få deltaga i Statens almänna Utskylder. Efter det långa citatet från Courier du Bas-Rhin utvecklade »insändaren» sina egna tankar, vilka innehöll ett lika klart hot mot den svenska adeln: Således vore då den sälla Dagen ingången för Frankrike, hvilken Stats-Doctorn Raynal så hjerteligen efterlängtat, och han uti sina Philosophiska och Politiska Historier så troget förberedt, då alle Medborgare uti en Stat blifva Raisonneurer, då hvar Människa börjar tala om sina primitiva Rättigheter, om sina physiska Krafter. Han lärer således snart se Skörden bergad af sit Utsäde, och hvad det båtar et Människo-Samhälle, hvarest alla Fördomar och Ytor raseras: 24 Millioner hetsiga Fransoser med stridiga Argumenter och -, hvilken upbyglig Syn! Dock, såsom Pulsen nu börjar gå uti Människo-slägtets Kropp, torde Febern icke stadna inomFrankrike. Insändaren fortsatte med att indirekt varna den svenska adeln då han skrev att man inte borde »beskylla Konungar för Brott emot Riket och Folket, at medelst sådant Föregifvande väcka Oro, uplifva Tvedrägten, befordra främmande Afsigter» eftersom »de svåraste Missöden förestå det Folk, som förfaller til Tvedrägt, som skymfar sin egen Regering, länandes Örat — åt den främmande Regeringens Åverkan —.» I stället skulle man »bittida och sent prädika omTrohet och Lydnad-». »Kärlekför Fäderneslandet» borde vara allas lösen. Slutligen skall refereras det nummer av Almänna Tidningar, somkomut den 3 april 1789, eller samma dag som Gustav III stadfäste Förenings- och säkerhetsakten. Däri utmålades hur det hade gått: då Adeln i Bretagne - anstälde och utförde d. 26 och 27Jan. et Upror [i Rennes], samt genom beväpnade Laqueir öfverföll, slog och dödade åtskillige af de til Motvärn sig sättande Män af Stadens Borgerskap, hvarvid äfven trenne Adelsmän stupade på Platsen utan för det Hus, hvar Adeln hade sin Sammankomst. Trätofröet emellan desse bägge Stånd var det vanliga: Adeln ville vara utan Beskatning, och icke lyda Konungens utfärdade Befalning om en jämnlik Representation vid förestående Riksdag; Ofrälse-Ståndet däremot reste det länge nedtrykta Hufvudet och ropade til Thronen omUprättelse. -
12 Den Medborgerliga Blodsutgjutelsen blef dock icke förr kunnig, än unge, raske och beväpnade Män af alla Ofrälse-Ståndets Corpser icke allenast inom Bretagne, utan ok ifrån de tilgränsande Provincerne, hastade till Rennes, för at där bistå sina Medbröder; och det Borgerliga Kriget, under den Bäste och Rättvisaste Konung, var på vägen at fulleligen utbrista —. Således användes nyheterna från Frankrike i svensk inrikespolitik. Bl.a. fick den svenska adeln en klar varning. Kungen och det ofrälse ståndet var somett och allt motstånd skulle vara förgäves. Men nu är det dags att äntligen komma in på hur Högsta domstolen blev en av frukterna av Gustav III:s revolution vid 1789 års riksdag. Växjöbiskopen Olof Wallquist är den som lämnar oss den första upplysningen om kungens planer när han berättar att han på kungens vägnar uppkallades till baron Armfelt den 29 januari. Armfelt omnämnde för biskopen att kungen fann det nödvändigt att anordna ett parti inför riksdagsarbetet och ville att Wallquist skulle tjänstgöra som dess chef på prästeståndet. För övrigt omnämnde Armfelt att Gustav III — och här citeras biskopens ord - »ville positivt fortsätta kriget, inrätta rådet på en annan fot, och få en friare makt med rikets högsta ämbetsmän». Något förtydligande av vad kungen åsyftade blev inte bekant före den 17 februari, även omhans uppfattning i stort länge varit klar. Hans mål var att kraftigt minska rådets och riksdagens makt samt att få den adliga byråkratin helt i sitt våld, och han hade insett att han kunde uppnå dessa mål endast genom att tillmötesgå de ofrälse stånden med en privilegieutjämning. Konststycket blev därför att uppnå så mycket han kunde utan att gå de ofrälse stånden till mötes mer än nödvändigt. Vid det plenumplenorum med ständerna, som kungen inkallade till den 17 februari, skällde han ut adeln och bad de ofrälse stånden att var för sig utnämna deputerade somtillsammans med sina talmän skulle förhandla med honomom en närmare förening mellan kungen och de ofrälse stånden. Den kvällen sammanträdde dessa deputerade hos kungen på Stockholms slott och det var vid detta tillfälle som biskop Wallquist säger sig för första gången ha hört talas om — eller ha sett — något utkast till Förenings- och säkerhetsakten. I detta utkast — som avfattats med kungens handstil — omnämndes den föreslagna nya högsta domsmakten i följande ordalag: »derförre bör konungens högsta nämnd bestå af hälften frälse och hälften ofrälse män somskole med konungen utgöra justitierevisionen varest kungen äger nu somförr tvenne röster». Under de nästföljande dagarna redigerades detta utkast till Förenings- och säkerhetsakt och den 21 februari antogs det av de tre ofrälse stånden, vad gäller den högsta domsmakten med följande ordalag: »Therföre bör och Konungens högsta domstol, i hvilken allaJustitie revisions ärender afgöras och der Konungen äger tvänne röster, bestå af både frälse och ofrälse män; i anseende hvartill antalet af Rikets Råd hädanefter ankommer på Kongl. Maj:ts nådiga godtfinnande». Sålunda hade säkerhetsaktens omnämnande av Högsta domstolen änd-
13 rats på två viktiga sätt: dels hade kungen inte bundit sina händer vad gäller en jämn fördelning mellan frälse och ofrälse bland domstolens ledamöter, dels hade frågan omriksrådets fortsatte tillvaro uttryckligen lagts i kungens händer. Hur allmänheten skulle uppfatta säkerhetsaktens tillblivelse och innebörd framgår mycket tydligt av tidningen Medborgaren den 25 februari, fyra dagar efter det att de tre ofrälse stånden antagit den. I tidningen är det Medborgaren själv somberättar: Förledne Lördags då jag nedkom från Rikssalen mötte mig en af mine missnöjde wanner; — Med nyfikenhet frågade han mig, hwad jag sedt, emedan jag war så glad? Jag swarade den wackraste syn för Medborgaren. Hwad då? En wis Konung på Dess Thron. Hwad hörde du där? Ingen ting annat än det som borde förena söndrade sinnen och gifwa hopp omdet lugns återställande alla redeliga swenska hjärtan önska . . . därpå lät Konungen en Förenings- och Säkerhets-Act upläsas, somstadgade en önskad jämkning uti så wäl Dess egna höga, somde öfrige Ståndens rättigheter. Minnes du något deraf? Jo - Ingen Swensk undersåte skall ohördan dömas, innan han lagligen ransakad och förwunnen är. Hädanefter skall ämbeten så af frälse- somofälse-ståndet tilsättas, och derwid endast skickelighet och förtjänster gälla. Således omnämndes i denna korta redogörelse för säkerhetsaktens innehåll ingenting omHögsta domstolens tillblivelse och ingenting områdets avskaffande. När ridderskapet och adeln vägrade acceptera Förenings- och säkerhetsakten den 21 februari och insisterade på att få enskilt överlägga omdenna fråga, svarade kungen med att låta fängsla riddarhusoppositionens ledande män, inklusive Axel von Fersen d.ä. Kungen var på intet sätt beredd att förhandla med adelsståndet utan helt inställd på att visa sin fasthet. Han skulle endast nöja sig med ett formellt godkännande av sina åtgärder i form av lantmarskalkens namnteckning på Förenings- och säkerhetsakten, och den 3 april lyckades han utverka precis denna namnteckning. I och med Förenings- och säkerhetsaktens antagande hade konungen uppnått sitt främsta politiska mål vid riksdagen och kunde nu arbeta för att ständerna skulle hemförlovas. Gustav III hade fått befogenheten att upprätta sin Högsta domstol för att i riksrådets ställe sköta justitierevisionen, och han hade också fått befogenheten att bestämma riksrådens antal till noll. Riksdagen avblåstes och de adliga fångarna släpptes fria. För Carl Christoffer Gjörwell var detta nästan för mycket. I ett brev till domprosten Samuel Älf i Linköping och professor Johan Henrik Lidén i Norrköping daterat Stockholm den 12 maj 1789 skrev han följande ord: Nu är - Grefve Axel Fersen - Rikets förste Man och, hwad somunderligt synas må, med utseende af Konungens måst gynnade Herre. Han lefver i Hofvet, han förvirrar Begrepet på hela den stora skaran af sine anhängare och Advocater. Ena veckan Statsfånge på Fredricshof, andra veckan tåga såsomOrdens-Canceller med Riddare-Svärdet. - Medgifven, Mine Bröder, at detta stöter på Algebra; och alt hvad jag i min enfaldighet här på Torpet kan säga är det, at den, somskal draga strå med Konung Gustaf, skal vara bittida uppe.
14 Ja, den somskulle dra strå med kungen måste vara bittida uppe och adeln hade misslyckats. Men för kungen återstod nu att omsätta de befogenheter han hade fått genomFörenings- och säkerhetsakten i praktisk politik genomatt formulera de förordnanden somskulle ordna detaljerna i samband med inrättandet av Högsta domstolen och ett nytt organ - Rikets allmänna ärenders beredning — somskulle ersätta riksrådet vad gäller dess övriga funktioner. Detta arbete satte Gustav i gång med senast den 2 maj. Här finns inte plats att diskutera de intresSanta frågorna kring Allmänna beredningens tillkomst. Det skall bara kort nämnas att Johan Liljencrantz redan år 1786 för kungen utvecklat sina idéer om önskvärdheten av en administrativ omorganisation. Den skulle göra medlemmarna i kungens konselj till chefer eller »statsministrar» för var sitt departement, bl.a. för att på det sättet kunna avskaffa alla konseljer i särskilda ämnen, förutom vad gällde just justitie- och utrikesärenden. Att kungen kanske övertagit vissa av Liljencrantz’ idéer tycks framgå av hans första utkast till förordnande för den nya beredningen, där han skrev att »Det som felats i RådKammaren har varit at ingen af ledamöterna varit anförtrodd särskilta departement utompresidenten i kansliet». Utformningen av ett kungligt utkast till förordnanden för Högsta domstolen och Allmänna beredningen tycks ha påbörjats den 2 eller 3 maj, då Gustav III lade ut huvudlinjerna för Ahlman och bad honom utarbeta ett förslag till instruktioner för de båda nya inrättningarna. En vecka senare tycks kungen ha bett biskop Wallquist utarbeta ytterligare ett förslag på grund av hans egna, d.v.s. kungens, skrivna riktlinjer. Arbetet gick framoch tillbaka, men till slut - sent på kvällen den 13 maj - lämnade kungen alla handlingar i ärendet till biskopen med bestämd tillsägelse att utarbeta ett betänkande till nästkommande dag. Detta gjorde nu Wallquist. Han ingav den 14 maj en föredragningspromemoria som— i något av honom själv omarbetat skick - togs upp till diskussion på Haga den 15 maj av kungen, riksdrotsen Wachtmeister, riksråden BeckFriis och Fredrik Sparre, Låstbom, Ruuth, Wallquist samt — enligt biskopen - Håkanson och Ugglas. Här föredrogs vissa ändringar gentemot Wallquists promemoria och sedan togs ett beslut av kungen att utifrån denna promemoria låta utskriva förordnandet om Högsta domstolen och dagteckna det den 15 maj. Att Högsta domstolen sammanträdde för första gången den 19 maj i all enkelhet och utan ceremonier kan kanske delvis förklaras med att domstolens kompetens ännu inte hade fastställts. Domstolen själv beordrades av kungen att göra upp en förteckning över »Ärender som enligt RFs § 8 och Säkerhetsaktens 2 lära höra till Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afgörande». Den listan ingavs till kungen den 22 maj och godkändes av denne samma dag med undantag för vissa ärenden, vilka han hänvisade till Allmänna beredningens kompetenssfär. Men den kanske viktigaste inskränkningen som kungen gjorde i Högsta domstolens lista från den 22 maj var att dra in den rätt sområdets justitierevision tidigare åtnjutit att öva uppsikt över domare och ämbetsmän. Den rätten ville kungen besitta ensam.
15 Överhuvudtaget ville Gustav III förbehålla sig möjligheten att också senare ändra Högsta domstolens kompetens och befogenheter. Således utfärdade han aldrig någon formell instruktion för sin nyinrättade domstol. Ej heller kungjordes Högsta domstolens tillsättning genom tidningarna eller offentligt tryck. Med sina på viss tid förordnade ledamöter hade den nya domstolen hållit sitt första provisoriska möte den 19 maj i all enkelhet. Att den skulle sammanträda under blygsamma förhållanden också efter det att dess kompetens hade bestämts av kungen den 22 maj 1789 säger lika mycket omkungens önskan om att bevara sin handlingsfrihet somnågot annat. Enligt von Asps anteckning från ett samtal med Gustav III i december 1789 skulle kungen vid det tillfället ha sagt: »Att jag tog bort Rådet med Säkerhetsakten, det var väl ingenting så ondt uti hoppas jag och sanning att säga var det hvad jag förnämligast sökte därvid». Det är klart att Högsta domstolens tillkomst som fristående organ år 1789 inte var någon självständig händelse utan endast en följd av rådets avskaffande. När man idag firar domstolens 200-årsjubileum har man all anledning att inte endast påminna sig dess formella frigörande från riksrådet och tillökning med ofrälse ledamöter år 1789 men även med tacksamhet minnas de insatser av 1809 års män sommöjliggjorde domstolens lyckliga utveckling somsjälvständigt statsorgan. Liksomi så många andra sammanhang var också Gustav III:s bidrag till den högsta domsmaktens utveckling bara en sidoeffekt av hans hektiska och fullt medvetna strävanden att dels göra sig så politiskt oberoende som möjligt, dels styra sitt rike efter eget huvud. Summary Royal power policy and the creation ofthe Swedish Supreme Court The bicentenary of the Swedish Supreme Court draws our attention to the political background of that institution’s creation, as well as to its 200-year history. Prior to 1789, the task of serving as Sweden’s highest court of appeal was performed by a special division (justitierevisionen) of the aristocratic Council of the Realm, the members of which had to serve in other special divisions, as well. In view of their wide-ranging responsibilities. Councillors of the Realmwere recruited froma broad variety of civil service and military backgrounds; there were never enough Councillors with legal or judicial backgrounds to assure that even a majority of the members of the Council’s special division for judicial appeals were fully qualified to deal with such matters. The founding of the Supreme Court in 1789 both assured that recruitment to the highest court of the land could be based solely on judicial qualifications and opened up membership to commoners, as well as noblemen. While it is these characteristics of the newinstitution that are celebrated today, the actual political background of the Supreme Court’s creation was not linked to concerns about the administration of justice. Instead, it grew out of Gustav Ill’s desire to do away altogether with the Council of the Realm, whose advice and consent he no longer wished to observe. This the king did through his coup d’état in
16 1789, thus requiring himto find an alternative body to serve as the supreme court of the land. In founding the Supreme Court, Gustav III took care to limit its independence. Unlike the Councillors of the Realm, who could only be removed from office if found guilty of malfeasance, members of the fledgling Supreme Court were appointed to very limited terms of office. Only with the constitutional reforms accompanying the overthrow of the Gustavian regime in 1809 did the Swedish Supreme Court achieve the status of an independent judiciary body.
II. Högsta domsmakten under 1’ancien régime 3
Die höchste Gerichtsbarkeit in England, Frankreich und Deutschland zwischen Absolutismus und Aufklärung Von Professor BERNHARD DIESTELKAMP Johann Wolfgang Goethe Universitat, Frankfurt am Main 1. Einleitung Ubereinstimmend gilt imganzen mittelalterlichen Europa als vornehmste Aufgabe der Könige, in ihren Reichen Frieden und Recht zu wahren.' Sie waren die obersten Richter in ihrem Reich, was sich, institutionell höchst unterschiedlich auswirken konnte. Dabei war die theoretische Ausgangsposition völlig gleich. In alien drei untersuchten Ländern gait jegliche Gerichtsbarkeit im Lande als vom König abgeleitet.^ Er war die Quelle aller Justizhoheit, also auch derjenigen der Feudalgewalten. Von dieser gleichartigen Ausgangsposition aus entwickelten sich in England, Frankreich und Deutschland jedoch sehr verschiedene Justizsysteme, in denen die Königsgerichtsbarkeit eine sehr unterschiedliche Position besafi. Doch nicht nur darin unterscheiden sich die in meinem Thema zum Vergleich gestellten Objekte. Sondern auch ftir die Begriffe des „Absolutismus“ und der „Aufklärung“ hat die moderne Forschung herausgearbeitet, dafi es zwar gesamteuropäische Grundtendenzen absolutistischer oder aufklärerischer Art gibt, daft aber die Ausformungen in den einzelnen Staaten Europas sehr unterschiedlich waren.^ Französischer und englischer Absolutismus sind nicht identisch. Und in Deutschland hat es zumindest auf der Reichsebene niemals einen wirklichen Absolutismus gegeben, weil die deutschen Herrscher bis zum Ende des Reiches an die Mitwirkung der Reichsstände gebunden waren.'* In ' Vgl. Hans Boldt, Deutsche Verfassungsgeschichte, Bd. /, Von den Anfängen bis zum Ende des alteren deutschen Reiches 1806, dtv wissenschaft 1984, S. 48 ff., J. H. Baker, An Introduction to English Legal History, London 1971, S. 19. ’ Vgl. fiir Deutschland: Hermann Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte Bd. I, 2. Aufl. 1962, S. 93, 213, 145 f., 378 f.; Heinrich Mitteis-Heinz Lieberich, Deutsche Rechtsgeschichte, 18. Aufl. 1988, S. 190 f., 250 ff. Heinz Duchhardt, Das Zeitalter des Absolutismus, Oldenbourg Grundrifi der Geschichte Bd. 11, 1989, S. 99 ff., 117ff. ■* Diese Aussage bleibt auch richtig, obwohl in der Bezeichnung Kaiser Leopolds 1. gegen Ende des 17. Jahrhunderts als „Monarque souverain de I’Empire", (Duchhardt, Anm. 3, S. 31) etwas anderes anzuklingen scheint.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=