85 perioden i dess helhet inte finns någon genomgående trend att våldsbrotten ökar eller minskar, fluktuerar siffrorna för antalet bestraffade våldsbrott kraftigt. Det rör sig både omenstaka år med ovanligt många eller ovanligt få våldsbrott och omvissa perioder som ligger klart över eller under genomsnittet. (Se tabell 2). Det går att tydligt urskilja fyra distinkta perioder i våldsbrottsstatistiken. 14751490 ligger antalet våldsbrott i tänkeböckerna i allmänhet kring ca 40 å 50 per år. I saköreslängderna från perioden 1535-56 är det genomsnittliga antalet registrerade våldsbrott avsevärt högre (68 stycken) samtidigt som fluktuationerna också är betydligt kraftigare. 1567-80 är antalet våldsbrott i saköreslängderna exceptionellt lågt, i medeltal rör det sig om19 stycken per år. Från 1580 är antalet registrerade våldsbrott i saköreslängderna åter större. Genomsnittsnivån är något lägre än 1475—90, men fluktuationerna är kraftigare. Inte heller mängden dråp förändras mer påtagligt över tiden, men under en period från 1520-talet tom1560-talet är de färre än under såväl slutet av 1400talet som perioden fr o m 1570-talet. Även antalet dråp kan fluktuera kraftigt år från år. (Se tabell 2).^^ Man kan också ställa frågan: Vilka typer av våldsbrott bestraffades och vilka var det som begick våldsbrotten? Notiserna i de äldre tänkeböckerna är ofta mycket kortfattade. Våldsbrotten utgör inte något undantag från den regeln. De redovisas ofta på ett närmast formaliserat sätt. ”Joan köttmånglare 12 mark för det han slog Olaf, Henrik Mulles dräng.” Tänkeböckerna meddelar i allmänhet endast på detta tämligen lakoniska sätt att den dömde har slagit, dragit i håret, stuckit med kniv eller något liknande. Men i enstaka fall kan redogörelserna svälla ut och innehålla långa vittnesredogörelser. Även ifråga omdråp är de äldsta årgångarna av tänkeböckerna mycket kortfattade med notiser av typen: ”Mikel Olsson kändes att han slog ihjäl Marcus, Lasse Thomassons dräng, ty dömdes han till svärd.” Vi får alltså egentligen inte 1 en del sammanhang har dråp framhållits som en relativt god mätare på våldet i ett samhälle och på förändringar i mängden våld. Det brukar anses att mörkertalet för mord och dråp är mycket lågt. Se t ex Beattie 1974 s 61, Cockburn 1977 s 55f, von Hofer 1984 s Iff, Stone 1983 s 23ff. I fråga omsenmedeltidens och 1500-talets Stockholmär ett sådant påstående emellertid inte helt utan komplikationer. Lagen skiljer mellan dråp med vilje och så kallade vådadråp. (Detta gäller för övrigt även s k såramål). Även rena olyckshändelser kunde kallas för dråp och leda till att den ”skyldige” fick betala böter. Omvänt tycks det förekomma en hel del förlikningar i samband med dråp, där målsäganden nöjer sig med en penningersättning. 1 många fall är det helt enkelt omöjligt att avgöra omdet rör sig omett dråp i egentlig mening eller omdet rör sig omett vådadråp. Det finns i tänkeböckerna också många exempel på anklagelser för dråp, sominte följs av någon vare sig fällande eller friande dom. I den mån mörkertalet för dråp är särskillt lågt gäller detta i fråga om upptäckta dråp, rimligtvis inte bestraffade dråp. Se t ex Ylikangas 1985 s 163f där det framgår att andelen uppklarade dråp i denna undersökning var mycket liten. Om man överhuvudtaget ska kunna argumentera för ett mycket lågt eller närmast försumbart mörkertal för dråp måste statistiken grunda sig på upptäckt brottslighet - inte (som i denna undersökning') bestrattad brottslighet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=