44 Det finns grundad anledning antaga, att Magnus 1349 - eller något tidigare — sanktionerat en första »utgåva» av stadslagen. Denna kan sedermera ha följts av en andra »utgåva», förlaga till bl.a. 1387 års till Söderköping översända exemplar av den för Stockholm avsedda utskriften och innehållande bekräftelse på eller vidgade bestämmelser om tysk representation i styrelsen för vissa svenska städer. Av flera skäl måste man räkna med möjligheten, att denna andra »utgåtillkommit och utsänts efter Magnus Erikssons regeringstid eller i vart fall icke av honom godtagits. Tydligt är av flera skäl, att de bevarade äldsta utskrifterna av stadslagen nu måste betraktas på annat sätt än tidigare. Texttyperna Stockholm och Söderköping - i handskriftsuppställningen hos Beckman och Holmbäck-Wessén - har ytterst utgått från en »skrivbyrå», belägen i Stockholm. Av dem tilldrar sig i den argumentering, jag här gett, hs B såsom den äldsta daterade — hs A är av senare forskningförflyttadtill 1400-tal - men också hs Cökat intresse. Särskilt de båda senare visar punktvis en anknytning till den politiska historien, som kan vara av intresse för deras datering. Hänvisning till en mot upprorsmakare riktad kunglig stadga av 1357 förekommer såväl i hs C som- mera utförligt - i hs A men däremot icke alls i hs B, som är tidigare än dessa. Att hs C, som av flera skäl hänförts till något av 1300-talets allra sista år, åberopar stadgan ifråga, kan osökt förklaras av att unionskungamakten, installerad i Stockholm 1398, då ville förhindra ett upprepande av vitaliebrödernas våldsdåd kort dessförinnan. På snarlikt sätt kan förklaras, att den sannolikt till våren 1442 sammanskrivna hs A refererar stadgan av 1357: den nye unionskonungen och den svenska aristokratien ville - även genom en ny edition av landslagen — skapa lugn och ordning i landet, ur deras synpunkt förklarligt även med tanke på vad som nyligen där inträffat. Det långvariga främlingsväldet i Sverige gav upphov till en opposition, märkbar i politisk publicistik på 1360- och 1390-talen, under Engelbrekts folkresning och Kristian I:s tid som svensk konung. Den framträdde inte minst i Stockholm, där det svenska inslaget uppenbarligen varit starkare än vad som synes framgå av lagbudet omhälftendelning av magistraten i svenskt och tyskt. Eöreskriften kändes alltmer otidsenlig, beslutet omdess avskaffande, fattat strax efter segern över kung Kristian på Brunkeberg 1471, är av intresse inte minst ur social- och ekonomihistoriska synpunkter. På tidigare okänt sätt motiverades det med önskemål hos Stockholms menighet och rikets allmoge, vilka i händelse av vägran lovade att ta saken i egna händer. Men den nu beslutade uteslutningen av tyskar i svenska stadsstyrelser kan också vittna omatt nya villkor och vägar för svensk utrikeshandel börjat skönjas. va»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=