38 Kristofer hade nyligen, närmast av Sveriges ledande kyrkomän med ärkebiskop Nils Ragvaldsson i spetsen och av dess världsliga herrar, inkallats att bli landets konung. Det var till en början de som satte sin prägel på hans regering och inte minst på de viktiga, sedan länge diskuterade åtgärder, som nu vidtogs inomlagstiftningen. En förgrundsgestalt inomdet dåtida Sverige - vid sidan av ärkebiskop Nils - var Bengt Jönsson (Oxenstierna), lagman i Uppland, men också 1441^2 hövitsman på Stockholms slott, i den senare egenskapen närmast - fram till 1446 - efterföljd av Magnus Gren. Ingen av dessa båda stod den avgångne riksföreståndaren Karl Knutsson nära eller hade veterligen sympatiserat med den folkliga frihetsrörelse, som börjat med Engelbrekt. De och andra likasinnade stod bakomde föreskrifter i den reviderade landslagen av 1442, som inte minst avsåg att skydda samhället mot farliga bondeuppror. Av särskilt intresse är härvidlag vad som i Kristofers landslag påbjöds ominskränkningar i skattebondens rätt och omförbud för honomatt bära vapen. Det var en lagrevision i aristokratisk riktning: det har också antagits (K. G. Westman 1934, s. 19), att den utskrift av lagen, som tillhört Bengt Jönsson (Oxenstierna), återger »innehållet av den handskrift, till vilken stadfästelsen knöts». Stockholms privilegier var i jämförelse med spörsmålen kring den reviderade landslagen en mera begränsad fråga men betydelsefull nog ändå. Härom vittnar bl.a. den omständigheten, att en vidimation av 1436 års privilegiebrev för staden utskrevs den 1 mars 1442, samtidigt med att landslagsrevisionen måste ha varit aktuell. Hade man i Stockholm väntat sig en kunglig bekräftelse på vad som 1436 beviljats, så bedrog man sig. Kristofer stadfäste den 7 maj 1442 endast vad framfarna konungar i Sverige beviljat men inte vad som av allt att döma av honom nu begärdes.'"^ Så som den politiska situationen nu blivit, var Stockholms borgerskaps självständighet icke så angelägen vare sig för Kristofer eller hans svenska medhjälpare, somden varit för frihetsrörelsens anhängare 1436. Kristofer bekräftade icke vad stockholmarna erhållit 1436 och inte heller Karl Knutsson. Först den 22 augusti 1494 gav riksens råd och män under intrycken av ett farofyllt utrikespolitiskt läge den tydligtvis länge eftertraktade stadfästelsen.'■* Men det var säkerligen inte bara landslagen och Stockholms privilegier, som Omrikshistorien 1434-42 se Kumlien 1933, Lönnroth 1934, G. Carlsson 1941, Ahniund 1953 och Larsson 1984. Jfr privilegiebreven för Stockholm av 1423, 1436 och 1442, tr. i PRF 1, 73, 79, 93. De till.ägg, som i det senaste av dessa brev gjordes, gällde rätten till fiske i vattnen kring staden, fri fägäng pä Åsön och Sicklaön samt tillgäng till den nya kvarnen »så länge wår nådh tilsäger». Den interimstyrelse, som efter Kristofers död fungerade en kortare tid, gav Stockholm några av de förmåner - bl.a. Sicklaön och tullfrihet på vissa vilkor - som staden fått 1436. Tomtöre, brotull och pålpenningar tillförsäkrades av Karl Knutsson, efter vilkens flykt 1457 staden av riksrådet erhöll även räntan från kronans bönder i Solna och Brännkyrka. 1458 vart det så Kristian l:s tur att bekräfta särskilt vad Kristofer lovat staden; smärre förmåner gav han den också 1461. Men först hotet österifrån förmådde svensk riksstyrelse att vid seklets slut bekräfta vad som lovats stockholmarna 1436. - Jfr PRF 1, 113, 134, 137, 138, 146, 153, 190, 207.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=