30 Vad somi svenska källor från 1300-talets mitt — i kungabrev av 1349 och 1365 samt i några mer eller mindre ofullständiga uppteckningar — kallas bjärköarätt bör rimligen ha varit namnet på en av kung Magnus auktoriserad »första skrivning» av stadslagen, från början gällande Stockholmmen avsedd att med vederbörliga modifikationer kunna användas i andra rikets städer. Det somför eftervärlden blivit känt som Magnus Erikssons stadslag skulle kunna karakteriseras som en »andra skrivning» av lagen. Innehållsmässigt på några punkter skiljaktig från vad man vet om dess föregångare, är den, liksom denna tydligt nog från början utskriven för Stockholm, främst bland dåtida svenska handelsorter, ett resultat av skedets nordtyska expansion.'^ Det är i detta sammanhang, stadslagens nationalitetsklausul blir av intresse. Det finns tecken, som tyder på att denna föreskrift tillämpats redan i 1300-talets början - huruvida den varit med i vad som här kallats den första skrivningen av stadslagen, vet vi inte. Men troligt är, att de medgivanden, somhär gavs åt de allt mäktigare hansestäderna, för kung Magnus kändes alltmer omöjliga att antaga. 5.6. Sammanfattning Det hanseatiska inflytande särskilt i Stockholm ökade starkt kring 1300-talets mitt. Det är mot den bakgrunden man torde böra se tillkomsten av stadslagens »andra upplaga» och de unika förmåner, som där beviljades åt tyska köpmän. Men vanskligt är att säga, vilken representant för svensk överhet, som närmast gav sin auktoritet åt densamma. Det är visserligen ofrånkomligt, att svensk rikslagstiftning på 1300-talet överhuvudtaget måste förknippas med Magnus Eriksson, konung i Sverige under nästan halva seklet: han fortsatte här den tradition på stadslagstiftningens område, som i hans norska arvrike inletts av hans morfarsfar Magnus Lagaböter. Samtida källor anger tydligt, att han utfärdat vad jag Karakteristiskt är härvidlag exempelvis vissa bestämmelser ifråga om böter, som i 1349 års brev helt, i den senare lagen däremot endast till hälften, tilldelas konungen. Se HW1966, s. LXXIl. Ovan givna analys av förhållandet bjärköarätt-stadslag är delvis en annan än den )ag tidigare (1953, s. 454 ff.) framlagt. Elias Wessén (HW1966, s. LII f.) tog för givet, att 1365 års bjärkelag (DS 7138) »åsyftar den nya Stadslagen» och menade, att ett köpebrev angående en åker i Linköping, utfärdat samma år (DS 7218) åberopat samma lag, eftersom transaktionen säges ha skett »äpter thy somb bysins lagh sighia.» Häromkan nu sägas, att ordalagen i de båda breven av 1365 givetvis syftar på då gällande stadslag men att ingenting i deras formulering säger oss, att här måste vara tal omden stadslagsversion, som, daterad, tidigast möter oss i hs B 1387. Rimligast är, att man 1365 åsyftat den version av lagen, som omtalas 1349. Är det f.ö. sannolikt, att Linköping skulle ha erhållit »Magnus Erikssons stadslag» omkring 40 år tidigare än det pä 1300-talet handelsmässigt mycket mer betvdande Söderköping? Wessén (A.st.) räknar också med möjligheten, att något »original» av stadslagen aldrig funnits, endast »likvärdiga handskrifter». Skiljaktigheterna de äldre utskrifterna emellan förklaras emellertid enligt min mening oftast enklare genom det tillvägagångssätt vid deras spridning, jag supponerat i min ovan givna framställning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=