29 gestaltade sig, röjer skarpa motsättningar: Stockholmtog med ostentativ vänlighet emot Albrekt från Mecklenburg på hösten 1363 och räknades somhansastad 1366. Däröver gick också under åren 1368—69 — medan kung Magnus satt fånge på slottet Tre Kronor — förhållandevis stora kopparleveranser till utlandet, mestadels till Lybeck.'^ Vad somhär anförts, antyder snarast, att någon uppdelning svenskt-tyskt inom staden Stockholms råd knappast var aktuell på 1360-talet. Tyskheten var då där starkare än kanske någonsin förr eller senare. Att stadslagens nationalitetsuppdelning dock tillämpats tidigare, synes visserligen framgå av bl.a. ett brev från 1323.’^ Men en annan sak är, hur Magnus Eriksson vid mogna år ställt sig till en sådan anordning, sedan Lybecks ekonomiska maktställning blivit alltmer påtaglig, hans motsättning till denna stad permanent och hans egna finanser allt sämre. I nyare forskning har — enligt min mening med all rätt — framhållits, att i kungabreven av 1349 och 1365 en och samma rikssvenska stadslag åsyftats. Men är denna i så fall helt identisk med den stadslag, som uppkallats efter Magnus Eriksson och numera av allt att döma finns i handskriftligt behåll först från tiden efter denne konungs död? Här torde man böra röra sig med större försiktighet och söka sig fram till närmare bestämningar, än som skett. Åtskilligt av vad som i 1349 års kungabrev utöver lagen fastställdes att gälla har närmast betingats av den svenske kungens finansiellt betryckta läge. Det gäller föreskriften om landsköp.'^ Men såväl denna som påbudet om »scut», 1349 angivna som tillägg till gällande lag, återfinns, införda i löpande text, i vad som kallats Magnus Erikssons stadslag. Här är alltså fråga om ett slags överflyttning, om en förvandling från extra påbud till ordinär lagtext, en ingalunda okänd företeelse i stadslagshandskrifternas historia. Vad som 1349 betecknades som tillägg till lagen, ingick i densamma enligt Söderköpingsutskriften av 1387. Och själva det tillvägagångssätt, som här kan iakttas, vittnar ju på sitt vis också om det nära sambandet mellan vad som 1349 kallades bjärköarätt och vad som först i senare tid benämnts Magnus Erikssons stadslag. Men alltjämt kvarstår frågan, om kung Magnus någonsin gav sitt godkännande åt den version av stadslagen, somvi först, tidsbestämd, möter i utskriften för Söderköping 1387. Källorna är otillräckliga för helt säkra slutsatser men tillåter antagande om följande utvecklingsgång. Jfr Daenell 1905, s. 23 ft.; Koppe 1933 passim; Ahniund 1953, s. 174 fl., Kumlien 1953, s. 173 ff. samt ST 259, 262, 273, 274, 279-282, 291, 298, 309, 31 1, 316, 321, 335. Jfr ovan 4, not 10. 1349 föreskrevs ifråga om landsköp böter såsom konungens ensak, enligt stadslagen däremot tilldömdes konungen böterna, om den skvldige greps på landet men delades mellan konung och stad, omhan greps i staden (i detta fall Jönköping). - 1 ett privilegiebrev av september 1361 tick hansestäderna i viss män överta de privilegier ifråga omsaltimporten till Sverige, som tidigare innehafts av Visby. Förändringen förklaras enklast av att \’isbv kort före brevets tillkomst erövrats av hanseaternas fiende, Valdemar Atterdag.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=