28 större försiktighet ifråga om tiden för färdigställande av den nya stadslagen, än vad som synes framgå av senare tiders forskning i ämnet. De visar att attribuering och benämning av honom tillgripits snarast i klargörande, pedagogiskt syfte. Stadslagen vittnar omsamarbete mellan svensk statsmakt ä ena sidan, svenska borgare och - inte minst - tyska köpmän ä den andra. Man frågar sig dä, vad ifrägakommande källor såsom politiska aktstycken och stadslagshandskrifterna själva kan ha att säga om Magnus Erikssons roll härvidlag. Det är ju nämligen tydligt, att stadslagens tillkomst måste vara tidsmässigt nära förbunden med Magnus Erikssons nära halvsekellånga regering i Sverige. Ur den synpunkten kan dess här omtalade attribuering till honom, somnyss antytts, ha sitt berättigande. Men kung Magnus’ personliga förhållande till denna lag, - somsedermera liksom landslagen fått bära hans namn, - kräver likafullt kritisk uppmärksamhet, inte minst på grund av vad som i denna lag komatt stadgas i för dåtida svenskt stadsväsen så viktiga frågor som den allt livligare kontakten, främst i Stockholm, med den just framväxande, organiserade tyska Hansan under ledning av Lybeck. Det är då av intresse att fastställa, att kung Magnus’ förhållande till Hansans ledande stad med åren vart alltmer irriterat: genom ständiga kontroverser på Skånemarknaden, i områdena kring Finska viken men också i det egentliga Sverige. Visserligen gav Magnus privilegier i Sverige åt Lybeck och därmed förbundna nordtyska städer 1336 och 1344, men tvisterna vart snart konstanta och sedermera under hans regering aldrig fredligt och slutgiltigt lösta. Friktionsorsaker fanns förvisso flera: hanseatisk verksamhet i Novgorod och östbaltikum likaväl som i Skåne och i det egentliga Sverige. Källorna, visserligen fåmälta, ger här dock fullt klargörande anvisningar. 1342-43 var Magnus i öppet krig med de vendiska städerna, visserligen avslutat med fred och ömsesidiga vänskapsförsäkringar 1344 men snart följt av nya brytningar. Sannolikt på 1350-talet avskaffade Magnus lybeckarnas dittillsvarande tullfrihet i Sverige — det vart slutet på Birger jarls privilegier — och i samma årtionde slöt hans ombud en rad av stillestånd med Lybeck - augusti 1352, maj 1353, september 1354, december 1355 och maj 1358 — men ingenfred. De avtal, som en svensk delegation i september 1361 avslöt med nordtyska städer vann icke hans gillande, och vid nyår 1362 slöt han sig definitivt till hanseaternas ständige motståndare, Valdemar Atterdag. De svensk-lybska tvisterna under senare delen av Magnus’ regering kominte att lösas genom en av båda parterna godtagen definitiv fred. Man tvistade, och tvisterna måste till stor del ha rört sig om tyskarnas ställning i Sveriges städer, omprivilegier och stadslagsföreskrifter, redan partiellt genomförda eller avsedda och särskilt aktuella för Stockholm. Det lilla vi vet om förhållandet mellan kung Magnus och denna alltmer tyskinfluerade stad, sådant det i hans senare år
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=