27 Eriksson. Det är troligt, även om det icke uttryckligen sägs. I vart fall måste stadslagen väsentligen ha förberetts och utarbetats under hans nära halvsekellånga tid somsvensk konung. Men hans personliga hållning och insatser härvidlag är ändå inte helt klara. Såvitt man vet, stadfäste kung Magnus aldrig stadslagen sådan den möter i Schlyters utgåva. Förlusten av källor, så genomgående i svenskt 1300-tal, måste här visserligen beaktas. Men en annan, i sammanhanget viktig omständighet är likafullt frapperande. Magnus åberopas icke som utfärdare av stadslagen vare sig i den tryckta utgåvan av 1618 eller av en rad äldre historiker. Förbindelsedikten, Ericus Olai, Olaus Petri - den sistnämnde icke utan sympati för kung Magnus - är härvidlag alla lika tysta, likaså Johannes Magnus och förvånansvärt nog även en rättslärd som Johan Stiernhöök 1672, vilken omnämner medeltida svenska stadslagar men härvidlag uppmärksammar Albrekt av Mecklenburg, Kristofer och Karl Knutsson som tänkbara lageditorer. Men Jacob Wilde ansåg sig veta, att kung Magnus utfärdat »den allmänna stads- och handelslagen», ehuru ingenting om tidpunkten. Dalin (1750) och Lagerbring (1776) nämner däremot icke stadslagen i samband med Magnus Eriksson, och tystnad iakttar här ocksåJ. M. Schröder (1819), J^ryxell (1826) och Geijer (1832). Strinnholm gav visserligen 1857 upplysningen, att Magnus Eriksson utfärdat lands- och stadslag, men på andra håll har det varit märkligt tyst: Grandinson hade ingenting att säga omjust detta även omhan uppskattade Magnus somden tänkbare »banbrytaren för nya åsigter» och tystnad iakttogs härvidlag av historiker i våra grannländer såsom Huitfeldt \652, Jaakkola 1928, Hasund 1934 och Koht 1940.'“* Som föregående framställning visat, har det emellertid i senare svensk forskning ansetts självklart, att Magnus Eriksson utfärdat den svenska stadslagen. Det är Schlyter man här trott sig följa. I själva verket är det också han, som gett lagen det namn, som den sedermera fått behålla men det med en anmärkningsvärd, föga observerad motivering. »Då jag kallar denna lagbok K. Magnus Erikssons stadslag», skrev han, »sker det icke i den mening, att denna lag blifvit af nämnda konung formligen stadfästad, hvilket icke är mera säkert än att den efter samma konung benämnda landslag blifvit det; utan derför, att den allmänna stadslagen blifvit under K. Magnus Erikssons tid författad, och för att genom denna fullständiga titel skilja den yngre stadslagen från den äldre så kallade Bj ärköarätten».'■"’ Vad den store rättslärde här vill ha sagt är, att hans benämning av stadslagen närmast avser tiden för dess utarbetande och att den — närmast i klargörande syfte - tillkommit för att skilja den från bjärköarätten. Hans ordalag antyder FörbiiidelscdiktiTi i Rimkrönikor, Svcnsk.i Medeltidens 1 (1865), s. 171 ff.; Eneus Oku i SRS 11:1 (1828); Okiiis Petri i F.n Swensk Crönek.i - utg. .it J. S.ihlgren 1917; Joh.tnnes M,tgnus Histori,t (1555); Stiernhiiok 1672, s. 19; Wilde 1736, s. 86; Strinnlii'lm 1857, s. 601; Gr.tndmson 1885, s. 22. SGl, 1 1, s. 1 XXXIX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=