26 Hs B intar, som här ovan visas, en särställning i kretsen av bevarade tidiga handskrifter. Den har varit en i raden av riksgiltiga/ör/irgor till lagutskrifter för svenska städer. Dess datering är också av intresse. Hs B har utskrivits flera år efter Magnus Erikssons död. Här läses årtalet 1387, alltså sent 1300-tal, dit också övriga tidiga handskrifter av stadslagen möjligen med ett enda undantag (jfr 5.1.) - hänförts.’’ Hs B, ger därför icke lika lite som andra bevarade stadslagshandskrifter, säkra belägg för att Magnus Eriksson i nu känt skick godtagit eller utfärdat den stadslag, som uppkallats efter honom. Vad säger då andra källor härom? Först må då erinras om de resultat, som K. G. Westman kom till efter en granskning av landslagen. Han fann denna vara ett förslag till programför rikslagstiftning, »vilket saknade stödet av en riksmyndighet tillräckligt stark för att genom sitt beslut på en gång ge den giltighet över hela riket»; ansåg sannolikt, att den aldrig fått kunglig stadfästelse och att den i skilda landskap kunnat ändras efter lokala krav och sedvänjor; att dess antagande i varje fall i Östergötland och Uppland ingalunda med säkerhet - somtidigare vanligen menats - kan anses som en seger för kungamakten, d.v.s. Magnus Erikssons personliga politik men att den under unionstiden kom att »framstå som ett värn för det svenska rikets självstyrelse».'^ Dessa iakttagelser vill visa, hur långt det senmedeltida svenska samhället ännu var från en någorlunda genomförd rättslig enhetlighet, hur Magnus Erikssons medverkan vid landslagens tillkomst ingalunda behöver ha varit så genomgående positiv, som vanligen antagits samt att det var först under unionstiden som landslagen vart samlande symbol för ett självständigt Sverige. Synpunkterna har självfallet sitt stora intresse också för motsvarande frågor rörande stadslagen. Problemen ligger här givetvis i vissa fall något annorlunda till. Men också här kan man fråga sig, i vad mån Magnus Eriksson stod bakom stadslagens bud och inte minst dem, som gällt tyskarnas eller de tyskspråkigas rättigheter i svenska städer. Ett jämförelsevis tidigt officiellt uttalande omstadslagens tillkomst förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas. I Kalmar avgav det svenska rådet 1436 en förklaring på hur ordet »inländsk» enligt lagboken borde tolkas. »Konungen», hette det här, hade »med sit rikesens radh oc ma:n skipadh oc sat stadzlagh i Swerige» (ST III, s. 166). Det har tagit för givet, att härmed syftats på Magnus Anmärkningsvärt är, att bevarade stadslagshandskrifterna från 1300-talet är så jämförelsevis få. En anledning härtill kan ha varit tyskparagrafens avskaffande 1471, I det jämförelsevis sena stadslagsexemplaret för Västerås, hs S. har i slutet av rädstugubalken införts referat av ett kungligt brev av 16.2 1360 angående bysättning. Enligt Schlyter har referatet övertagits från förlaga, tillkommen i senare hälften av 1300-talet. Denna förlaga kan rimligen ha varit den första för Västerås avsedda utskriften av stadslagen. Referatet ifråga återges även i hs 74—78 (Schlyters numrering) av stadslagen, alla frän 15>00-talet och är tr. i SGL 11, s. 403 f. samt i PRE 1, 45. ” Westman 1934, s. 11, 13 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=