23 1365: vad åsyftas i dem med orden bjärköarätt eller bjärkölag? I det förra av demgav kung Magnus Jönköpingsborna rätt att tillämpa den »byasrker^t», som följdes i Stockholm. I det senare var det kung Albrekt, somåt Ulvsbyborna gav »liberumfacultatemut iure ciuili dicto Byarko lagh seu libro legumper DominumMagnum . . . pro utilitate civitatumet villarumforensiumin regno nostro Svecie nuper edito.^ Dessa båda brev har, somförut omtalats, tolkats antingen så, att det 1349 varit tal om bjärköarätten och 1365 omstadslagen eller också att i båda fallen den nya stadslagen åsyftats. Den senare tydningen gjordes främst av C. M. Kjellberg 1910 och av Nils Ahnlund 1944. Båda fann det inkonsekvent att ge ett och samma ord, använt i två av svensk statsstyrelse nästan samtidigt utfärdade handlingar, två helt olika betydelse. Det är en berättigad undran. Breven av 1349 och 1365 ger ju nämligen helt överensstämmande uppgifter i den fråga det här gäller. De omtalar båda, att Magnus Eriksson utsände en lag för Sveriges städer och benämner den på samma sätt: 1365 säges icke, att här skulle vara tal om olika lagar.* Och är det troligt att Magnus endast några år efter 1349 skulle ha utfärdat ännu en stadslag? Frågan står givetvis i samband med vad vi vet om de äldsta stadslagshandskrifterna oph deras spridning (jfr härom ovan). De codices, varom här är tal, är som tidigare antytts, få till antalet. Hs A tillkom enligt nyare, övertygande forskning först på 1400-talet, hs C enligt Schlyter »i slutet af 14:de århundradet» - en tidsbestämning, som inte torde böra frångås (jfr 6.3. ) — hs D och E enligt Schlyter »i senare delen af 14:de århundradet», enligt Beckman de sista åren av 1300-talet. Av de laghandskrifter från detta århundrade, som är i behåll, kan med säkerhet endast hs B, troligen också hs 127 a, föras så långt tillbaka till 1380-talet. Att källmaterialet här är otillräckligt och endast utgör en del av som ursprungligen måste ha funnits, är ofrånkomligt. Det ger bl.a. just därför plats för skilda tolkningar. Så har exempelvis Nat. Beckman menat, att icke Stockholm men Uppsala skulle ha fungerat som ett slags »redaktionscentral» för stadslagshandskrifter åt mellansvenska och finländska städer. Hs M, hänförbar till Viborg i Finland, står nämligen nära hs L, avsedd för Arboga, och båda visar likheter med hs DENO. Nu säger oss ett kungabrev av 1403, att Viborgs stad då erhöll samma rättigheter, »som stadsboghene j Vpsalom utwijsar». Beckman drog härav slutsatsen, att en grupp mellansvenska handskrifter av stadslagen, innefattande även 1300-talsutskrifterna D och E måste ha utskrivits efter en lag- ^ PRF 150, DS 7138; sc även SGL 11 s. I.XX f. - Brevet av 1365 är icke bevarat i original men verkar pålitligt återgivet. ** Wessén - liksomandra - menade, att den i brevet av 1365 omtalade bjärköarätten varit — i stort sett - identisk med vad som kallats Magnus Erikssons stadslag och som numera bör studeras främst i hs B och fann det märkligt, att kung Albrekt icke tycks ha känt till att stadslagen aldrig vart färdigställd, utan i brevet 1365 talar »omden ’utgivna lagboken’, somomden redan hade förelegat färdig och promulgerad»; se HW 1966, s. I IV. som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=