11 mitt. Då möter oss termen bjärköarätt också i två kungabrev, det ena utfärdat 1349 av Magnus Eriksson för Jönköping, det andra av hans systerson Albrekt 1365 för Ulvsby i Finland.^ Adolf Schuck har framhållit, hur svårt det är att rätt bedöma bjärköarätten, sådan den framträder i svenska källor.^ Vad som av den finns kvar, är återgivningen i hs B58 (jfr ovan) - övriga belägg är fragmentariska-och däri ingår kriminal-, handels- och sjörätt samt politibestämmelser liksom — visserligen knapphändigt — familje- och förmögenhetsrätt. Men den saknar, sådan den möter i B58, vissa för sitt syfte viktiga föreskrifter. Av dessa återfinns troligen nägra i landskapslagarna: det har också antagits, att den i flera fall supplerats med uppländsk rätt.^ Annat - såsom stadgandet i B58 om lika arvsrätt för män och kvinnor - stämmer icke överens med svenska landskapslagar utan med de regler, som gällde i Hamburg och Lybeck.*^ Och flera för en stad nödvändiga lagbud finnes inte med i B58. Några regler för stadens styrelse och för gästande utländska köpmäns verksamheter ges icke.^ I förra fallet kan visserligen - sä som visas av föreskrifterna omstadsstyrelsen för Jönköping av 1288 - ett kungabrev länge nog ha varit tdlfyllest. Men kvar står, att bjärköarätten, sådan vi känner den, underlåter att nämna åtskilligt, som efter vad vi vet, borde ha tillhört dess intresseområde. Där nämns icke ett ord om tyskarna i Sveriges städer, föremål för uppmärksamhet - såvitt vi nu kan se - i den fragmentariskt kända Söderköpingsrättcn och utförligt nog i de första bevarade exemplaren av stadslagen, vars stadgande om nationalitetsdelningen i stadsstyrelsen uppenbarligen funnits tidigare: ett ofta åberopat vittnesbörd frän 1323 är härvidlag tydligt nog.’° Andra stipulationer i samma lag borde också rimligen ha funnits redan hos dess föregångare eller därmed sidoställda aktstycken. Det borde exempelvis gälla flock 15 i Konungabalken, som rörde icke blott borgarsöner utan även gäster. Här fastställdes, att om någon ville bli borgare i stad, en gäst eller en »byamanz swen», skulle han för fogde och borgmästare lägga framfemöre penningar, med vilka skulle förfaras efter gammal stadga. Därjämte skulle han själv och en by- ^ Bjiirkö.irättcn enligt B 58, tr. i SGL 6, återgavs i facs, i Corpus codicumSuecicorummedii .rvi (1946) och 1 översättning till nusvenska jämte forskningsöversikt i HW 1946, s. XXXVIII, XL, XCII ff., 451 ff. - Breven för Jönköping och Ulvsbv tr. DS4483, 7138; det senare av demär bevarat i kopia, som enligt meddelande av J. Liedgren är utskriven av Lars Persson Edström(omdenne se Fnedländer 1971, s. 46 ff.). 1946, s. XIX ff. - I motsats till andra svenska forskare har Gösta Åquist (1979) antagit, att bjärköarätten inlånats till Sverige frän Norge, där ordet förekommer långt tidigare än i Sverige och där Biarkey är namnet pä en ort långt i norr, återgivet av Snorre. Andra norska städer bör, menade han, ha haft lika benämnda rättsregler, sä Kungahälla, förstört 1 135 och som handelsort efterträtt av I.ödöse. För denna stad skulle biärkiiarätten, sädan den möter i hs B58,/nöi början ha varit avsedd, vilket skulle framgå även av de i densamma nämnda ortnamnen. ^ HW 1946, s. XCVll. Jfr Ahnlund 1953, s. 144 t. Här mä dock erinras om ett i b|öt koat ätten mgaende stadgande om hur det skulle förfaras, när en man dtir, »vars Iränilet äro tjätran»; |ti SGl n, s. 138 och HVC 1946, s. 464, 490.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=