10 gen föreskriften, att de besökare, som ville varaktigare uppehålla sig i Sverige, skulle nyttja och styras av landets lagar och i övrigt kallas svenskar (. . . tunc volumus, ut patrie nostre legibus utantur et regantur et Sweui de cetero appellentur»). Den visar, att svensk statsledning vid 1200-talets mitt sökt tillvarata sina intressen i en uppenbarligen ny situation och velat göra det genom att i viss mening nationalisera de lybeckare och hamburgare, somville bosätta sig i Sverige. A. von Brandt har påvisat, att vad som här föreskrivs, har viss motsvanghet i vad som ungefär samtidigt på annat håll inträffade inom det hanseatiska intresseområdet; den som någon längre tid, hette det, ville uppehålla sig i London eller Lybeck - en lybeckare i London eller Londonbo i Lybeck - måste skaffa sig burskap på orten. Det är här, bör tillfogas, visserligen icke fråga om någon fullständig parallell. I Birger jarls brev nämns på tal omSverige icke ordet stad eller namnet på någon sådan. Vad det där använda uttrycket »landets lagar» syftar på är därför icke klart: troligen är här först och främst fråga om landskapslagarna. De privilegier, jarlen här gav, gäller endast Hamburg och Lybeck. Men snart vidgades och intensifierades Sveriges handelsförbindelser med utlandet, och en starkare inflyttning tog vid, vanligen till orter, som började kallas städer. Och snart nog krävdes då nya eller kompletterande regler.’ 4.2. Stockholms bjärköarätt, spridd till andra svenska städer o. 1345, berör i sin bevarade, troligen ofullständiga version, invandrarfrågan Bevarade brev ger glimtvis notiser, som antyder, hur behovet tillgodosetts. De talar om en rätt innanför Stockholms murar 1288 och om »jus civile et leges terför Stockholm 1297, om »civitatis jus et consuetudinem» 1335 för Uppsala, om »leges civiles» i Skänninge 1324, om »iura et statuta civilia ibidemantiquitus inolita» 1345 i Linköping. Borgerliga funktionärer omtalas. Rättsregler, »bjärköarätt», avsedda för stadssamhällen, har jämte kringliggande landsbygds tilllämpats i svenska städer före stadslagens antagande. Linköping, Uppsala och Västerås har troligen haft egna lagböcker och Söderköping en rätt, som i fragmentariska utdrag upptecknats av Johannes Buraeus. Men den enda, mera omfattande samling lagbud för svensk stad, somuppspårats före Magnus Erikssons stadslag återfinns i hs B58 (KB). Häri ingår vad som enligt inledningsorden utgör »hjierköa r^tta^r», sammanlagt 41 »kapitel». Början av samma bjärköarätt återges även på ett blad i hs B53 (KB) och, fragmentariskt, på några pergamentremsor i hs C16 (UUB) Notiserna i B53 och C16 har förslagsvis ansetts gälla någon sörmländsk, respektive östgötsk stad, de i B58 däremot Lödöse: den sistnämnda är tydligen en osjälvständigt återgiven avskrift efter en nu förlorad förlaga, avsedd för Stockholm. Alla dessa tre är nedtecknade inemot 1300-talets ’ Jfr V. Brandt 1953, Kumlien 1953, 1954. ^ Se Schlyter 6 (1844), s. XXX ff., 11 (1865), ,s. 1. XXI; HW1946, s. Cl; A. Schiick 1946 p.is.sini; Ljung 1949 a, s. 78 ff.; Kumlien 1953, s. 220 ff. ■' Återgivningen i hs B53 utgcir d.ir komplement till Södermannalagen, nedtecknad 1327. re»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=