5 väl emot tyskar, även omderas fäder var skinnare och smeder. Hans dåliga tyska rådgivare slogs omsvenska herrars gods och beskattade dem, fördärvade vad de kom över i bondens hus, tyska legodrängar tilltvang sig i stugorna under dryckenskap och skrål både höns och ägg. Hade Albrekt lyssnat på bondens klagan och lytt välborne män, hade han varit i Sverige än.^ Denna märkliga »liknelse» är odaterad men bör vara skriven inte alltför lång tid efter det att Albrekt under vårvintern 1389 tillfångatagits och för alltid upphört att regera i Sverige. Men i hans ställe ville åtskilliga av hans landsmän göra det. Under den tid somföljde efter hans nederlag, förövades i eller invid Stockholm de s.k. Käpplingemorden, åskådliggjorda i en på sitt sätt ensamstående skildring, ett slags thriller frestas man säga, i 1300-talsmiljö. Tyskarna (i Stockholm), heter det i denna på svenska avfattade, utförliga relation, hade förgäves föreslagit kung Albrekt, att sjuttiosex av stadens mest framstående män skulle avlivas. Sedan Albrekt tagits till fånga, bildade då »thse i Stockholme» ett sällskap, kallat hättebröderna, som under ledning av Alf Greverode efter en tid tog makten och småningom ingrep mot »förrädarna» i staden, som i båt fördes över till ett hus på Käpplingen ( =Blasieholmen) och där brändes inne. Det hände 1389 på Helga Lekamens dag, somdå inföll dagen efter S:t Eskils dag."* Så berättas - men långt utförligare- i handskriften C2 (UUB) omhändelsen. Denna omtalas också, i en enda mening, i en annal, bevarad i en avskrift av 1706 (E 146, UUB). Här heter det, att 1389 vart »providiores viri oppidi Stockholmensis incolae», alltså de mera betydande av stadens invånare, olagligen genom den avskyvärde konungen förvandlade till aska, ett skurkstreck av stadens tyska invånare, nämnde konung Albrekts vänner och gynnare. Dessa båda källor, så olika till omfattningen, åsyftar samma händelse. Den utförligare av dem har troligen nedtecknats ej alltför långt efteråt — handskriften i övrigt innehåller sådant, som har samband med Konstanzkonciliet 1414-18 - medan den andra utskrivits mera än trehundra år efter händelsen och från förlaga av o. 1550, vilken i sin tur bygger på excerpter från 1400-talets slut. Annalens ^ Dikten återges i hs D4 (KB) och är där nedskriven av samma hand som Annales 916-1430. Johannes Messenius var den förste, som - 1616 - tryckte den, - sedermera har den utgivits och kommenterats av Klemming 1865, s. 207 ff., 1867, 68, s. 273 f. samt i Medeltids dikter och rim, 1881-83, s. 177 ff. - Hithörande frågor har berörts av Erslev 1882, Strecker 1913, Nordmann 1938, Toldberg och Tägil 1962. Jfr Lundholm i HT 1973, s. 254. Jfr häromAhnlund 1929, s. 26 ff., Kumlien 1947, s. 21 ff. och C. Weibull 1964, s. 1 ff. - C2 är en Vadstenahandskrift, bunden efter 1402, med prydlig piktur från 1300-talets slut eller 1400-talets förra hälft och med en pappersstämpel, f.f.g. påträffad 1392. Utskriften visar nästan inga rättelser. En sådan finns dock, avseende antalet tilltänkta mordoffer, vilka före 1389 skulle ha uppsatts på lista. Den ursprungliga siffran LXX har här, med mörkare bläck, ändrats till CLXX. - Ett brottstycke av relationen återges även i C 62, UUB, nedskrivet tidigast ca 1520. - Om C2 och C62 se även Margareta Andersson-Schmitt 1970, s. 87. ^ Relationen anger som offer för dådet endast tre personer, i övrigt föga kända, annalen säger, att ogärningen drabbade »providiores vin iippidi Stockholmiensis ineohr». aven
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=