146 1.2. Vad betecknar terraf Det fornsvenska begreppet landn. betecknar geografiskt sett såväl 1) ’landskap’ (den geografiska enhet somofta låg till grund för en lagsaga) som2) ’land, rike’ (den geografiska enhet inom vilken exempelvis en landslag gällde). Det motsvaras i latinet av två ord: terra och patria. Hammarström uppger för vardera ordet betydelserna ’land’ och ’landskap’. Orden skulle således vara synonymer i det medeltida materialet. Detta synes dock motsägas av att geografiska benämningar för lagsagor, exempelvis Osgocie, då de förekommer tillsammans med en latinsk beteckning för fornsvenskt land, endast förknippas med terra, exempelvis 18/4 1349 secundumjura, leges et scotacionem terre Osgocie (DS nr 4418), däremot aldrig med patria. I ett enda brev står terra ocVl patria samordnade: 21/9 1357 secundum ■ quod leges • terre ■ etpatrie exigunt et requirunt (DSnr 5803). Orden bör nog inte heller här tolkas som synonymer utan det förra får anses åsyfta ’landskapet’ och det senare ’riket’. Det torde vara riktigt att i huvudsak reservera betydelsen ’landskap’ för ordet terra, även om ordet används i samband med lagen också sedan landslagen bevisligen hade kommit i bruk, vilket på de flesta håll synes ha ägt rum under 1350-talets förra hälft.®— I de fall där lagen över huvud taget ges någon formav geografisk förankring, brukas endera patria eller terra eller en geografisk benämning (ofta kombinerad med terra). Av dessa används terra i 20 % av fallen (23 % t.o.m. 1351 och 10 % fr.o.m. 1352). Samtidigt som andelen terra minskar, ökar andelen belägg med enbart geografiska benämningar. Fram till den tidpunkt då landslagen tas i bruk är användningen av terra särskilt vanlig inom vissa judiciella områden, exempelvis i Finland, där länge enbart terra används, ej patria eller geografiska benämningar. Påfallande är också att terra i Västergötlands lagsaga används i 44 %av fallen - mot 28 %vardera {'ör patria respektive enbart geografiska benämningar. Bruket av terra torde ha varit ett sätt att markera den egna lagsagans oberoende. Detta torde gälla också Finland, som i stor utsträckning brukade svensk rätt, kanske främst HL. När terra används efter landslagens införande,, bör detta tolkas så att uttrycket avser lag som brukades i den egna lagsagan, vartill naturligtvis också landslagen räknades. Tydliga sådana fall är 25/3 1358 secundum leges et consuetudinem terre Osgocie (DS nr 5878, Östergötlands lagsaga), i en fullmakt att ge skötning med fastar enligt MELL JB 12 — samt 10/1 1367 secundum leges terrts (DS nr 7487, Östergötlands lagsaga), ett brev i vilket gods säljs enligt MELL JB 12. I Östergötlands lagsaga har MELL tillämpats åtminstone från år 1352.^ 1/3 1355 secundumleges terre (DS nr 5098, Södermanlands lagsaga), i ett testamente med två vedervaromän och 12 fastar. MELL anses ha börjat tillämpas i lagsagan 1353.*° 21/9 1357 secundum ■ quod leges ■ terre ■ et patrie exigunt et requirunt (DS nr 5803, Smålands lagsaga), ett brev i vilket äganderätten till pantsatt gods överlåts
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=