144 Upplands lagsaga: 20/5 och 30/5 1335 leges Vpplandenses (DS nr 3144 och 3146). Detta är de enda påträffade geografiska benämningarna för Upplands lagsaga i materialet. Det saknas alltså därifrån exempel på att Upplandslagen nämns i kombination med ordet terra, kanske på grund av att lagen användes på ett vidare område än själva landskapet och terra därmed inte var användbart om lagens tillämpningsområde. Östergötlands lagsaga: 22/3 1279 (secundum) consuetudinem et leges Osgocie (DS nr 665). Också iura • leges et scotacionem terre Osgocie (DS nr 4418). Jfr nedan 1.2. Västergötlands lagsaga: 12/9 1326 iura terre Wastgotorum (DS nr 2579). Värmlands lagsaga: 17/1 1334 cum omni legali iure Verm^landie (DS nr 3022). Också som bestämning till terra, exempelvis seruatis legibus terre Wermelandie (DS nr 4178). Södermanlands lagsaga: 22/3 1279 cum vulgari Sudermannie consuetudine (DS nr 665). Också som bestämning till terra, exempelvis secundum leges terre Sutharmannie (DS nr 2880). Närkes lagsaga: 14/3 1360 leges terre Nericie (DS nr 6246). Västmanlands lagsaga: 29/7 1327 leges Vesmannorum (DS nr 2621). Den geografiska benämningen är inte känd sombestämning till terra från denna lagsaga, kanske på grund av att också Dalarna ingick i lagsagan; terra skulle ha åsyftat enbart Västmanlanddelen eller enbart Daladelen av lagsagan. Tiohärads lagsaga (egentligen endast Njudung, Finnveden och Värend, i Småland): 6/9 1340 leges et iura Thihxrad (DS nr 3512). Inte heller från denna lagsaga är den geografiska benämningen känd som bestämning till terra-, ordet terra avsåg möjligen hela landskapet Småland. Hälsingland (som inbegrep Norrland och tillhörde Upplands lagsaga): (secundum) terre Helsingie consuetudinem (DS nr 2644).^ bestämning till terra, exempelvis secundum som När geografiska benämningar av detta slag används efter landslagens tillkomst och successiva ikraftträdande, måste de tolkas så att de helt allmänt syftar på en eller flera lagar, sombrukades inomden aktuella lagsagan, till vilka naturligtvis också landslagen MELL måste räknas. Tydliga sådana exempel är 14/3 1360 leges terre Nericie (DS nr 6246), 26/11 1365 medhfastomoc Sudher manntx laghum(DS nr 7261), 21/7 1366 medh fastom/ oc Sudhermann^e laghum(DS nr 7384). Från Västergötland finns sex sådana exempel (av fjorton) och från Värmland femexempel (av nio) från perioden 1351-1368. De är alltså relativt många och kan eventuellt också förklaras så att landslagen i dessa båda lagsagor ännu inte hade kommit i reguljärt bruk."* De 17 fallen (av 72) från Östergötlands lagsaga bör kanske ses på ett något annorlunda sätt. De vittnar knappast om att ögL ännu var allmänt accepterad eller i bruk i lagsagan. Snarare torde de bero på att man på götalagarnas område sökte markera en viss självständighet gentemot den landslag som ju i så mycket bar svealagarnas prägel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=