108 brott har också begåtts av främmande köpmän och bönder från den omgivande landsbygden. Mot slutet av perioden börjar soldater göra sig mer bemärkta, inte minst i samband med grövre våld, där ibland ett flertal soldater har varit inblandade i samma våldsbrott. Gruppvåld tycks annars ha varit relativt ovanligt liksom att samma person gång på gång döms för våldshandlingar. Den typiske våldsbrottslingen tycks snarast ha varit en ”vanlig” invånare i staden som ensam begick en enstaka våldshandling mot en annan person i sin nära omgivning. Det var inte bara graden av fysiskt våld, utan även sammanhanget i vilket det begicks, som avgjorde hur gravt ett våldsbrott ansågs vara. Omvåldet t ex utövades på vissa platser (såsom i offrets hem, i kyrkan, på rådstugan eller på vägen till eller från kyrkan eller rådstugan) eller under vissa tider (t ex under julen) fick brottet också en allvarligare karaktär. Det är tveksamt omdet i och för sig stora antalet bestraffade våldsbrott berättigar till slutsatsen att Stockholm vid denna tid var ett samhälle med utbredd brutalitet. De bestraffade våldsbrotten spänner över ett brett spektrum från dråp och grov misshandel till mycket lindriga, för att inte säga beskedliga, våldshandlingar. Även omkällmaterialet ofta är mycket knapphändigt tycks en stor del av de bestraffade våldsbrotten ha haft en tämligen lindrig karaktär. En förklaring till att även ytterst triviala våldshandlingar bestraffades kan vara att våldet inte bara innebar en rent fysisk skada, utan även kunde ha en skymfande karaktär och innebära en personlig kränkning. Lindrigare våldsbrott skulle i så fall till sin karaktär påminna omförtal och okvädanden. I en miljö där heder och ära var centrala värden, var det i så fall också nödvändigt att beivra även sådana i och för sig lindriga våldshandlingar. Rådsturätten har också behandlat våldsbrott somhar begåtts inomhushållets ram. Här framgår att husbondens rätt att aga hustru, barn och tjänstefolk uppenbarligen inte har gett honom rätt att ohämmat misshandla dem. Även husbonden som slog sin dräng, mannen som slog sin hustru och fadern som slog sitt barn kunde straffas. Allt våld betraktades inte somaga. Också inomfamiljen fanns en gränsdragning mellan legalt och icke legalt våld, mellan aga och miss¬ handel. Till skillnad från våldsbrotten går det att i fråga omförtal helt klart belägga en uppåtgående trend för antalet bestraffade brott. Vid undersökningsperiodens slut är förtalsbrotten mer betydande, både till sin numerär och i fråga omsin andel av brottsligheten, än de var vid periodens början. Även när det gäller förtal tycks det i stor utsträckning ha varit stadens ”vanliga” invånare somhar stått för den bestraffade brottsligheten. Majoriteten av förtalsbrotten är med all säkerhet uttryck för personliga konflikter, men det förekommer även att förtal och okvädanden riktar sig såväl mot stadsstyrelsen och dess representanter som mot kungen. Rätten har hanterat konflikter genom att dämpa och lösa dem, men fr a genomatt förhindra och beivra dess yttringar. Detta har inte bara skett genomatt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=