107 Uppenbarligen har rätten kunnat spela en konfliktlösande roll. En stor del av brottsligheten har rört konflikter av personlig art, vare sig det hade gått till handgripligheter eller till ordväxling och okvädanden. Att göra rättssak av sådana konflikter kunde vara ett sätt att lösa dem eller i alla fall dämpa deras yttringar. När ett mål väl var avgjort fick ingen ta upp denna fråga igen. Det hela skulle vara utagerat. I många fall komförlikningar till stånd just genomatt konflikter rättsliggjordes på detta sätt. När det gäller t ex förtal synes det ofta ha varit viktigare för målsäganden att få sin ära och sitt goda rykte återupprättat än att den somförolämpat eller förtalat honom blev bestraffad. Magistraten kunde också slutgiltigt lägga locket på genom att påbjuda frid mellan två personer, med hot omförlust av liv och gods omde inte kunde hålla fred. Sådana fridlysningar är relativt vanliga i 1400-talets tänkeböcker, men blir senare mycket sällsynta. Oftaförekommer de i samband med domar eller vittnesmål angående just vålds- eller förtalsbrott. Det går emellertid inte att bortse från intresset av att profitera på rättsprocessen. Såväl stadens som kungens saköresintäkter bör ha kunnat vara både betydande och betydelsefulla. Dessa intressenter synes också ha kunnat tillgodogöra sig saköresintäkter även i fall då förlikningar kom till stånd, genomatt kungens och stadens ”sak” fortfarande var oförlikt. Att förbjuda hemliga förlikningar och ge fogde, borgmästare och råd rätt att föra talan i mål då hemliga förlikningar hade ingåtts var ett sätt att värna om dessa penninginkomster. Därmed inte sagt att förbudet mot hemliga förlikningar nödvändigtvis var något somenbart komuppifrån och tvingades igenom. Somframgår ovan kan såväl målsäganden som ”brottslingen” i många fall ha haft ett påtagligt intresse av att förlikningen var offentlig. Målsäganden fick sin heder och ära återupprättad och ”brottslingen” kunde sedan inte åter dras inför rätta. 7. Slutdiskussion En viktigfunktion hos rätten, såsomden framträder i tänkeböcker och saköreslängder från Stockholm under tiden 1475-1625, har varit att behandla konflikter, somhar tagit sig uttryck i våld och förtal. Dessa två brottskategorier svarar under hela undersökningsperioden för en betydande andel av den bestraffade brottsligheten. Antalet bestraffade våldsbrott fluktuerar, men det finns inte någon genomgående tendens till tydlig ökning eller minskning över perioden som helhet. Våldsbrottsligheten kan inte knytas till kriminaliserade eller marginaliserade grupper i staden. En stor del av våldsbrotten har i stället begåtts av köpmän, hantverkare och andra yrkesutövare i staden, samt deras tjänstefolk. En hel del Jämför Hemmer 1969. Hemmer räknar till ett sjuttital exempel på sådana fridlysningar i Stockholms tänkeböcker 1474—1500. Efter 1489 rör det sig dock endast om enstaka fall. Hemmer 1969 s 109f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=