105 också skedde. Martin förband sig också att komma till nästa rådstuga och deklarera att han inte visste något annat om Hieronymus än det som var ärligt och gott.’^^ Den 20 juni 1589 klagade Arnold Grothusen över Per Rasmussons hustru Valborg. Hon hade orsakat att Arnolds hustru hade kommit i dåligt rykte. Arnold begärde att Valborg skulle framlägga bevis för sina påståenden om hans hustru och att hon skulle straffas efter lagen såsomen ”äreskänderska” omhon inte kunde göra det. Valborg tvingades erkänna att hon inte hade någon annan grund för sina anklagelser mot Arnolds hustru än sina egna misstankar. Hon sade också att hon inte visste annat om Arnolds hustru än det som ”en ehrligh, godh, dygdesam hustru tilhörer, ägnar och bör”. I rätten lästes sedan det 31 :a kapitlet i stadslagens rådstugubalk upp för henne, på det att ”hon motte wethe hwadh straff, som falle wille och borde öffwer den, som ens anners ähre förkräncker”. Arnold och hans hustru lät sig nöja med detta och begärde inte att Valborg skulle bestraffas. I stället räckte de henne handen på rådstugan. Valborg slapp alltså bestraffning, men skulle ge de fattiga ”något”. Ett viktigt inslag i samband med många av de förlikningar som har rört förtalsbrott, har tydligen varit att den som hade gjort sig skyldig till förtal offentligt gjorde avbön och förklarade sig inte veta något annat omden, somhan tidigare hade förtalat, än det som var gott och ”ärligt”. Kanske har detta varit ett mer effektivt sätt att lösa konflikten och återupprätta det inre lugnet i samhället, än att regelrätt bestraffa förbrytaren. Internationellt har flera forskare framhållit denna egenskap hos förlikningen sombetydelsefull. Betydelsen av den offentliga ursäkten har också betonats. Sharpe menar att: The type of apology made by a defamer in the course of his penance served to clear the reputation of the offended party, and might thus have formed a sounder basis for reconcilation and an end to future malice than the payment of pecuniary damages.'^'* I maj 1619 anklagade Knut Kråka Henrik Danitz för att ha okvädat honom. Henrik medgav visserligen att han hade kallat Knut ”sin avundsman”, men förnekade alla andra skällsord. Henrik förklarade också att han inte visste något annat om Knut än det som var ärligt. Därpå räckte de varandra handen. Den som eventuellt fortsatte tvisten skulle också böta 40 daler. Gränsen mellan förlikning och bestraffning är emellertid inte med nödvändighet skarp. Det förekommer förlikningar sominnehåller drag av bestraffning, samtidigt somdet finns exempel på mslag av förlikning även i samband med beStb 1524-1529 s 11. Stb 1589-1591 s 64f. Sharpe 1983b s 180 (se s 175ff för hela resonemanget). Jämför även Beattie 1986 s 39 och Ingram 1977 s 126ff. Stb 1619 s 56 (29/5 1619).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=