104 förlikt sig med Baltazar Albrictsson (!). Det är alltså mellan målsäganden och drängens husbonde som förlikningen har kommit till stånd. Mattis Andersson hade erhållit 50 marker i mansbot och drängen Hanis Döring skulle också göra ”bättring” enligt kyrkans regler. Hanis Döring skulle också få ett skriftligt brev på att dråpet var förlikt."^ I juni 1569 förlikades två arbogaborgare(!). Oluff Andersson och Måns Hop, angående ett slagsmål som hade ägt rum i Arboga året innan. Oluf hade råkat mest illa ut och hade blivit lemlästad. Måns utlovade därför bårdskärarlön och därtill 450 marker eftersom Oluf hade blivit ofärdig. Därmed skulle detta vara avhandlat och förlikt och omOluff åter förde talan i samma ärende skulle han bötfällas."® I många fall har förlikningarna alltså varit förknippade med någon materiell ersättning till målsäganden. Möjligen har detta ändå kunnat betraktats som någonting kvalitativt annat än regelrätta böter. Den 23 april 1488 förliktes Henrik Finne ochJoan Andersson med varandra ”utan allan ytermera retgangh”, sedan Henrik och hans hustru hade lovat att inte längre beskyllaJoan Anderssons son för stöld. Henrik skulle också överlämna två alnar tyg till Joan i ”vänskapsgå119 va . Det finns många exempel på att just förtal har lett framtill förlikningar. Det kan hävdas att en hel del konflikter aldrig drogs inför rätta därför att förlikningar i stället uppnåddes. Men det finns också indikationer på att förlikningar kunde komma till stånd just tack vare att konflikterna drogs inför rätta.Möjligen har 1500-talets stockholmare inte alls undvikit att dra sina konflikter inför rätta, utan i stället varit starkt benägna att rättsliggöra sina konflikter. Förtal och okvädanden innehöll i regel ett ifrågasättande av den förtalades heder och ära och uppfattades uppenbarligen som någonting man hade behov av att freda sig mot. Att göra rättssak kunde då vara ett sätt att återupprätta sitt goda namn och rykte; att bevara sin ära. Detta kunde uppnås antingen genomatt den, somhade förtalat, bestraffades och rätten därmed gjorde klart att förtalet saknade grund, eller genom att en förlikning komtill stånd och den som hade gjort sig skyldig till förtal själv offentligt tog tillbaka sina anklagelser.’^’ Den 11 juni 1524 kom mäster Hieronymus inför rätten med två vittnen och anklagade Martin guldsmed för att ha kallat honomen förrädare. Martin guldsmed ville inte tillstå detta, men komändå med beskyllningar mot Hieronymus inför rätten. Borgmästarna och rådet uppmanade dem då att förlikas, vilket Stb 1483-1492 s 186. Stb 1568-1575 s 10 (11/6 1569). Stb 1483-1492 s 261. Så kallade vängåvor är kända från olika sammanhang under medeltiden och den tidiga nya tiden. De uppträder t ex i samband med äktenskap, jordbyten och fastighetsköp, men även i samband med t ex mökränkningar och dråp och vid förlikningar. Se Hafström 1951. Sharpe har pekat på möjligheten av att människor gick till domstol just i syfte att tvinga fram en förlikning. Sharpe 1983b s 181ff. Jämför också Österberg 1987 s 494. 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=