103 för sin död. Sannolikt rör det sig omvittnen vid dödsbädden. De målsägandes talan fördes av Hans Lydke. Tänkeboken anger också vilka andra som var målsägande i denna sak, samt vilka somvar tillkallade för att övervaka förlikningen. Hans Lydke begärde nämligen inte Peter Rudhes död, utan gav sig in i en ”försonan och vänlig förlikning”, somdet skulle förhandlas om. Hans Lydke begärde först 200 marker av Peter Rudhe. Förlikningsmännen svarade med att bjuda 60 marker. Hans Lydke ville dock inte nöja sig med den summan. Förhandlingarna sköts då upp för att båda sidor skulle få tid att tänka över saken. När man sedan åter möttes beslöts att Peter Rudhe skulle ge Hans Lydke 150 marker och att han även skulle stå till svars för kungen och staden, samt företa några inrikes pilgrimsresor. Hans Lydke förpliktigade sig å sin sida att omnågon, som hade rätt att föra talan i detta mål, inte ville låta sig nöja med denna förlikning, så skulle han ta upp målet mot Peter Rudhe i Stockholm och ingen annanstans och ha med sig de 150 markerna till rätten. Peter Rudhe var i så fall också skyldig att inställa sig i rätten. Gjorde han inte det hade målsäganden rätt att ta borgen av honom, men däremot inte att beröva honomfriheten eller skada honomtill liv eller egendom. Omingen komoch förde talan i målet inomett år skulle det vara förlikt för all framtid och ingen skulle sedan ha rätt att föra talan i denna sak."' Denna typ av förlikningar innebar uppenbarligen inte att staden och kungen automatiskt gick miste om sina penninginkomster. Den ovan omtalade Peter Rudhe skulle trots den ingångna förlikningen betala 20 marker till staden för dråpet på Claus Lydke.I en notis från den 8 juni 1571 meddelas också att Clemet Tomasson som hade begått ett dråp hade förlikt sig med målsäganden, men att kungens och stadens sak var oförlikt. Rådsturätten var alltså mån om att bevaka sina möjligheter till penninginkomster. Men detta tycks inte ha hindrat rätten från att invänta en möjligförlikning innan den avkunnade sin dom. Den 5 oktober 1478 gick Mattis Pedersson i god för att en man, somhade slagit en fiskare, skulle inställa sig i rätten igen om han inte hade förlikts med målsäganden inomen vecka.Den 13 juli 1485 erkände drängen Hanis Döring att han hade stuckit ihjäl skräddardrängen Joan Mattson. Rätten enades om att Hanis husbonde, Baltazar Albrictsson, skulle sätta borgen för sin dräng, samt att drängen skulle sitta kvar i häkte en tid. Kunde en förlikning uppnås med målsäganden, skulle kungen och staden ha 15 marker vardera."^ Men även denna summa var tydligen förhandlingsbar. Senare meddelas nämligen att Baltazars dräng skulle ge staden minst 10 marker i mansbot."^ Så sent som den 6 januari 1487 meddelar tänkeboken att en förlikning har kommit till stånd i detta mål. Joan Mattsons far, Mattis Andersson, hade Stb 1504-1514 s 299f. Stb 1504-1514 s 298 och 308 (18/4 och 28/3 1513). Stb 1568-1575 s 152. Stb 1474-1483 s 188. Stb 1483-1492 s 98f. Stb 1483-1492 s 107 (31/8 1485). 113
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=