98 git”. Fadern dömdes för detta brott till stegling. Nu börjar vi kunna ana hur det hela hänger ihop. Dråp och misshandel var särskilt allvarliga brott om de begicks inomfamiljen. Husaga, barnaga och säkerligen också hustruaga var däremot tillåtet både i lag och i praxis, och dödsfall i samband med detta betraktades somvåda - den somutdelade ett dödande slag i samband med aga förutsattes i regel inte ha haft för avsikt att döda. Ren misshandel var däremot inte tillåten. Agan fick inte medföra kroppsskada och den fick bara utdelas i näpsande och uppfostrande syfte, inte av ”hämndgirighet”. Bland det intressanta med den ovannämnde Anders Bengtsson är att hans ”okristliga” handlande inte i och för sig konstituerades av att sonen skulle ha dött i samband med aga utan av att fadern trädde över gränsen mellan aga och misshandel. Att våld i formav aga var tillåtet innebar inte att våld i vilken form somhelst var tillåtet. Det fanns alltså en klar uppfattning om en skillnad mellan legal aga och kriminell misshandel - mellan legaliserat och icke legaliserat våld inom familjen. Det finns en uppenbar fara i att i dessa sammanhang använda ett alltför kort och onyanserat historiskt perspektiv som bara skiljer mellan nu och då, eller förutsätta en linjär utvecklingt ex från sämre till bättre behandling av barn. Förhållanden på t ex 1800-talet får inte läsas tillbaka och fungera som mönster för hur aga fungerade i gångna tider. Det kan tomfinnas skäl att misstänka att husfadern under sent 1800-tal, då familjen allt mer avskärmades som en privat sfär, hade större möjligheter att ostraffat agera hustyrann än under 1500-talet. 5. Förtal och okvädanden Konflikter, såväl mellan enskilda personer som mellan olika grupper, kunde ta sig uttryck inte bara i våldshandlingar utan även i förtal och okvädanden. Här återfinns både förflugna skällsord och mer övervägda anklagelser. Sådana anklagelser gäller ofta förbrytelser, men även t ex politiskt färgade anklagelser förekommer. Det finns naturligtvis en poäng i att skilja mellan vanliga skällsord och mer preciserade anklagelser och påståenden, mellan det oöverlagda och det överlagda. Att i en ordväxling kalla någon för ”horkarl” eller ”tjuv” är inte samma sak som att vända sig till rätten och anklaga vederbörande för att verkligen ha begått dessa brott. Att beskylla någon för ett brott som sedan inte gick att bevisa i rätten kunde medföra böter för förtal. Likaså var det vanskligt att anklaga någon för ett brott, som denne redan var friad från. Tyvärr tillåter källmaterialet sällan ett sådant särskiljande mellan oöverlagda skällsord, överlagda påståenden och utförliga anklagelser. Därför har de behandlats som en enda brottskategori, trots att denna då kommer att rymma brott av delvis olika karaktär. Till synes är dock den överväldigande majoriteten av typen enkla skällsord, såsom ”skalk”, ”skälm”, ”tjuv”, ”hora”, ”horeson” och dylikt - epitet som ifrågasätter heder och ära.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=