95 tjänstefolk för att bestraffa dem är fullt klart. Men i såväl lag sompraxis fanns det gränser för detta våld. Enligt stadslagen fick husbonden slå sitt tjänstehjon ”för att fostra det till goda gärningar och dygd”, men det fick inte uppstå sår, blodvite eller blånad.Det finns också en hel del exempel på att husbönder har dömts för våld mot sina gesäller, drängar eller pigor. Den 7 juni 1479 dömdes Bengt skinnare till hela 48 marker i böter för att han hade slagit sin dräng Sven.*' Den 7 november 1485 dömdes Niclas Gunnarsson skräddare till 12 marker i böter för att han hade stuckit sin dräng Magnus med en kniv. Den 12 april nästa år lyste magistraten också frid mellan Niclas och hans dräng, med hot om förlust av liv och gods.*^ 1487 befanns köpmannen Mickel Raukas hustru efter en lång rättegång skyldig till att ha misshandlat sin piga så illa att hon senare dog. Efter att flera kvinnor hade bett att hennes liv skulle skonas dömdes hon till böter för dråpet.*^ Även i saköreslängder finns exempel på husbönder som har dömts till böter för våld mot sina drängar eller pigor. Hur var det då med våldet inomden egentliga familjen? Ann-Sofie Ohlander hävdar att våldet inomfamiljen ansågs som legitimt, berättigat och till och med föreskrivet. ”Föräldrars rätt att slå sina barn var oförytterlig och uppenbarligen en förmildrande omständighet också när det ledde till döden.” *'*Denna tolkning utgår ifrån en bestämmelse i 1734 års lag, sombehandlar det fall då en fader eller moder agar sitt barn så hårt att det dör. Detta skulle inte bestraffas som dråp med vilja, utan sonas med böter för vådadråp. Bestämmelsen återfinns i såväl 1734 års lag som den medeltida landslagen och stadslagen.*^ Mot detta ställs de särskilt grymma dödstraff somväntar den somslog ihjäl sin fader. Enligt såväl landslagen, stadslagen som 1734 års lag skulle den man som begick ett sådant brott steglas och den kvinna somgjorde det brännas på bål. Familjen framstår i en sådan tolkning somett i det närmaste laglöst rumdär fadern/husbonden härskade med oinskränkt makt och allt det våld som han utövade betraktades som legalt eller bestraffades mycket lindrigt. Barnen var närmast rättslösa och straffades själva extremt hårt om de förbröt sig mot sina föräldrar. Men de ovan nämnda grymma avrättningsformerna gällde inte bara för barn somdödade sina föräldrar. Bestämmelsen gällde på samma sätt för en hustru som dödade sin man, en man som dödade sin hustru och en fader eller moder som uppsåtligen dödade sitt barn.*^ Detta kan synas som en inkonsekvens i lagen, med tanke på MEStL Såramålsbalken 17. Se också österberg 1987 s 490. *' Stb 147+-1483 s 195. Stb 1483-1492 s 117, s 134. Stb 1483-1492 s 235ff. Detta på många sätt spektakulära rättsfall har behandlats ingående av Lizzie Carlsson. Carlsson 1954. Ohlander 1986 s 19ff. MELL Edsöresbalken 34, MEStL Edsöresbalken 20, 1734 års lag Missgärningsbalken 30. De aktuella bestämmelserna återfinns i MEl.L Högmålsbalken 2, MEStL Högmålsbalken 2, 1734 års lag Missgärningsbalken 14. Till skilln.td från MELL och MEStL stadgas i det aktuella ka-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=