94 traktas som en oföränderlig historisk kategori/^ Våld likställs med misshandel i vår mening. Vissa av de våldsbrott somförekommer i tänkeböcker och saköreslängder har naturligtvis omisskännligen karaktär av misshandel. Men det är inte säkert att det kriminella i våldshandlingen alltid har legat enbart i att offret tillfogades eller riskerade att tillfogas fysisk skada. Det är möjligt att den kriminella karaktären i vissa mycket triviala våldsbrott huvudsakligen låg däri att de mera kränkte offret än medförde fysisk skada. Dessa enstaka örfilar och slag skulle i så fall ha haft en karaktär som närmast liknar okvädanden och förtal. Detta skulle också kunna förklara den iver med vilken även mycket lindriga våldsbrott drogs inför rätta. Enligt tänkeböcker och saköreslängder bestraffades ett brett spektrum av våldsbrott, från mycket triviala våldshandlingar till grov misshandel och dråp. Böterna, som var den vanligaste strafformen för våldsbrott, kunde variera från några få till flera hundra marker. Det finns en stor flexibilitet i bötessatserna. Uppenbarligen reducerades bötessummorna ofta. I många fall motiverades detta med att den dömde var fattig. Det var emellertid inte bara graden av misshandel eller fysisk skada som bestämde hur allvarligt ett våldsbrott var. Vissa platser och vissa tidsperioder var fredade. Vissa personer kunde också fredas. Även tämligen triviala våldshandlingar kvalificerades som mycket grova brott om de begicks i t ex offrets hem, på väg till eller inne i kyrkan eller rådstugan, på natten sedan stadsvakten hade gått i tjänst eller under julen. Ett annat sammanhang, i vilket våldet betraktades som mycket allvarligt, var då det begicks inomfamiljen. Våld inomfamiljen och frekvensen av sådant våld har diskuterats i flera engelska undersökningar.^* I vidare mening kan i detta sammanhang även våld inomhushållet tas upp, alltså även när t ex drängar, gesäller och pigor har varit inblandade. I saköreslängderna finns exempel på att drängar eller pigor har slagit sin husbonde eller matmoder. Det finns emellertid inte någonting som tyder på att dessa våldsbrott systematiskt har bestraffats hårdare än andra. Betydligt allvarligare kunde det vara när det kom till dråp. Den 4 augusti 1477 dömdes Katerin Pedersdotter att avrättas på bål för att hon hade slagit ihjäl sin husbonde. Avrättningen skulle dock skjutas upp till dess hon hade fött det barn hon väntade.^’ Med all säkerhet utövades det en hel del både legalt och ”legitimerat” våld inom hushållets ram, i form av husbondens rätt att aga såväl familjemedlemmar sompigor och drängar. Att fadern/husbonden hade rätt att aga hustru, barn och Jämför t ex Gurr 1981 och Stone 1983, där våldsbrottslighetens förändringar över mycket lång tid diskuteras utan att detta problem beaktas. Cockburn 1977 s 57, Sharpe 1981, Sharpe 1983a s 119ff, 126ff. Stb 1474-1483 s 116f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=