93 svarat sin kyrkoherde ”skamligt” när de förhördes omåkaredrängen verkligen hade hållit fast kvinnan. Kvinnan å sin sida dömdes till förvisning från staden. Utifrån detta fall framstår det som omstadens prostituerade kvinnor var mer eller mindre rättslösa i sådana sammanhang. En ”lösaktig” eller prostituerad kvinna kunde helt enkelt inte bli våldtagen, åtminstone riskerade ingen man att bli fälld för våldtäkt. Ett annat rättsfall motsäger emellertid denna entydiga bild. På våren 1617 stod tre soldater anklagade för våldtäkt. De skulle ha överfallit en kvinna i hennes härbärge och våldtagit henne. Soldaterna tillstod detta men hävdade att de tidigare hade haft ”att beställa” med henne och att de kände henne som en ”hora”. Enligt rättegångprotokollet nekade hon inte heller till detta. Denna gång förklarade rätten emellertid att: ... oansett denne kåna, befinnes hafue warit en lössachtigh quinna somföregångne ransakninger vttwijsa, icke deste mindre effter förme soldater hafue både wåldförtt henne, och sedan begått medh henne hor, ... Soldaterna skulle därför dömas för våldtäkt enligt edsöresbalkens elfte kapitel. Att kvinnan i fråga i detta fall var gift (även om hon inte tycks ha sammanlevt med sin man) kan ha spelat en viss roll, i alla fall utreddes detta noga av rätten. Men inte heller i detta fall undgick kvinnan att bestraffas. Även denna gång bestämdes att kvinnan skulle förvisas från staden.Ävenommän alltså kunde dömas för övergrepp mot så kallat lösaktiga kvinnor, var dessa kvinnors rättsliga ställning uppenbarligen inte särskilt trygg. Trots att mannen kunde fällas för våldtäkten riskerade kvinnan att dömas till förvisning omhon betraktades som lösaktig. Antalet bestraffade våldsbrott i Stockholm kan synas stort med tanke på att Stockholms befolkning under större delen av undersökningsperioden knappast har överstigit 10 000 invånare. Trots detta är det tvivelaktigt att generellt karakterisera senmedeltidens och 1500-talets Stockholmsomett våldsamt eller våldspräglat samhälle, i den meningen att det skulle ha varit ett samhälle där våld var accepterat eller där människor var likgiltiga för våld. Omden tidens människor var snara till våld, så var de också snara att reagera på våld och att dra våldsbrott inför rätta. Även mycket lindriga våldsbrott, såsom en knuff, en örfil eller ett blåmärke, togs upp inför rätten och blev föremål för bestraffning. Detta tyder snarare på ett samhälle, där det visserligen förekomen hel del våldshandlingar, men där människor samtidigt också reagerade inför våld och var mycket känsliga för våldshandlingar. Våldet fick på intet sätt härja fritt. Det kan finnas anledning att något fundera över vilken karaktär dessa våldsbrott egentligen hade. Det finns en uppenbar fara i att våld eller våldsbrott beStb 1616-1617 s 200ff (5/2 1617), s 204f (8/2 1617), s 219f (26/3 1617). Jämför Österberg 1986 s 19f, Österberg 1987 s 493f. aven
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=